pocket full of sunshine

Spelar godnattsånger för mig själv. Lullaby med Shawn Mullins älskade jag när jag var tio. Gör det fortfarande, den är så fin.

Mitt vänsteröra gör lite ont, Lisa och jag pratade i timmar. Och så förundrar vi över idioti, över människor, över livets stora frågor. Jag blir myggbiten i mitt eget rum, spelar fler godnattsånger, sjunger ”and i was born to tell you i love you” och tänker att liksom, gött att känna så. Jag föddes för dig. Typ.

Jag skulle kunna fylla hyllrader med självskrivna böcker om allt jag inte förstår. Grubblare kanske, men alltså va varför föds man, varför dör man, varför dog just du nu och inte sen, och varför föddes du just nu och inte om tio år och varför blir man kär och varför blir man inte kär och varför mår rika människor psykiskt sämre än fattiga och varför tror folk att de är satta på jorden för någon annans skull?

Jag är väl ändå här för mig själv tänker jag. Men så tänker jag ju alldeles för mycket också.