pocket full of sunshine

Godnattsånger i dag igen. Bio två dagar i rad. Fnitter i receptionen, kommentarer som ”ni ser likadana ut” går igenom varje dag, och Yesmina är kanske mer eld och jag kanske mer chillat vatten, men samma hår, det har vi fan. Det är snart inte så längre, och det känns förjävla tråkigt. Ingen mer lockig, blond reception i samklang.

Umgås med Natha så mycket jag kan, för man får ju passa på. Planera och promenera och mörker som faller och vi ser aldrig solen gå upp, men vi vet ju liksom att den gör det. Lilla hjärtat.

Pratar i telefon för sent med Tessan, får absurda skrattattacker, får utskällningar av arg moder som försöker sova bakom pappersvägg. Minns utskällningen jag och mormor fick i går av galen biotant. Mormor kallar henne galen lite för högt. Men tydligen är hon det på riktigt. Galen. Minns även utskällningen jag får två timmar av senare för mitt usla val av film. Är benägen att hålla med.

När jag är full så slutar jag säga Tessan och säger bara Therese. På tal om henne. På Arvika minns jag, tror det var mellan Babyshambleskonserten och lerhögen, att hon sa ”visst älskar du att kalla mig Therese!?”

Ingen aning om vad jag sa, för som sagt. Arvika och jag var full och det var gömt vin och ler på knäna och en knackig festivalröst. Hursomhelst är jag trött och har inget viktigt att säga, förutom att alla i min närhet är underbara just nu. Puss.

Spelar godnattsånger för mig själv. Lullaby med Shawn Mullins älskade jag när jag var tio. Gör det fortfarande, den är så fin.

Mitt vänsteröra gör lite ont, Lisa och jag pratade i timmar. Och så förundrar vi över idioti, över människor, över livets stora frågor. Jag blir myggbiten i mitt eget rum, spelar fler godnattsånger, sjunger ”and i was born to tell you i love you” och tänker att liksom, gött att känna så. Jag föddes för dig. Typ.

Jag skulle kunna fylla hyllrader med självskrivna böcker om allt jag inte förstår. Grubblare kanske, men alltså va varför föds man, varför dör man, varför dog just du nu och inte sen, och varför föddes du just nu och inte om tio år och varför blir man kär och varför blir man inte kär och varför mår rika människor psykiskt sämre än fattiga och varför tror folk att de är satta på jorden för någon annans skull?

Jag är väl ändå här för mig själv tänker jag. Men så tänker jag ju alldeles för mycket också.

Promenera i Hässelby. Prata dåtid. Prata framtid. Typ nästan bli nervös för att det har gått en sommar mellan oss.

She’s back, jag älskar dig.

Lyssnar på Carolina Wallin Pérez. Hon har gjort en platta med Kent-covers. En del gör hon rättvisa, andra inte. Mysig kvällsmusik dock, speciellt när jag har jobbat sen jag kom hem från… jobbet. Bra att varva ner till.

Jag kommer ihåg när jag var kär i en kille. Kanske var fjorton. Och på min lunar hade jag jävligt ljusblå bakgrund. Och så i svart, kursivt: ”och du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen”.

Det är så töntigt, men jag hittade en bild på mig själv, i fjortonårsåldern, häromdagen. Kan inte låta bli att få lite moderskänslor över mig själv, mitt lilla jag. Lite gulligt var det ju faktiskt.

Fast jag tror aldrig han hajjade piken.

På pappret kan mitt liv se så jävla tråkigt ut, men det är mer händelserikt än man kanske kan tro. I dag har jag haft en skitdag, men i övrigt.

Alltså jag fan trivs.

Och så kommer man på sig själv med att hyperventilera. Spegelbilden visar något blekt, var tog mina tankar vägen? Något så egentligen obetydligt som ett datavirus fick mig helt ur spel i dag. Illamåendet som bara steg upp i halsen, yrsel som inte riktigt slår omkull, men fan är så nära. Det var inte förens jag satte mig ner i duschen och låtit skållande strålar mjuka upp mig som tanken slog mig. Det är bara en dator, ta det lugnt.

Jag har stressat mycket på senaste, jag vet det. Och så ringer folk och så ska jag vara den perfekta dottern, kollegan, vännen, barnbarnet, systern och fan vet allt. Lilla harhjärtat trycker till och säger i från efter tionde kaffekoppen och tjugonde telefonsamtalet och tiotusende tecknet och så sen efter ett datavirus som bara dödade mig.

Totalt operfekt, det tänker jag vara ett tag nu. Kravlös och lita på att alla fortfarande är kvar om en vecka. Jag vill inte sluta på tabletter för att hålla trycket nere, som Petter skulle ha sagt.

Ville mest bara hälsa Ciccis nya små bebiskarlar välkomna till världen. Fick ett mms av min syster. Världens minsta! Blödig som jag är fällde jag en tår över de små liven.

Sen köpte jag hemkörningspizza som jag åt framför Hell ride som bara var bra för att Madsen var med. En ansiktsmask och lite städning och ommöblering senare kände jag mig redo för sängen. Jag är vid gott mod, för jag fick träffa massa fina vänner i helgen och jag känner mig boostad av energi för en ny vecka.

Sovgott, jag ska drömma om bebisar nu.

Den här låten är min älskling nu och den reflekterar min sinnesstämning just nu. Tungt & jag är trött.

Virrpannig och görafeldag i dag. Sätter på diskmaskin utan diskmedel och fattar noll och äter banankaka. Trött på mig själv och på att inte veta vad man heter eller vilket år det är. Spär på den dryga veckan med att påbörja förståelsen för att Per lämnar landet lördag natt och här sitter jag och där sitter du.

Laddar telefonen och sitter inkrupen under cd-stället och cd-spelaren. Enda platsen i mitt rum där vägguttagen inte används och där sitter jag och pratar med Lisa. Och jag laddar ur i bland och så laddar jag om och för det mesta är jag glad, men det dippar. Humöret, det är vingligare än en fyllekaja.

Jag grät till How I met your mother och sen skrattade jag åt Oskar Linnros fysiska utveckling mellan Mr Cool, Längst fram i taxin och Inga problem. Sen grät jag till Gorillaz video On melancholy hill, för det är en sådan vacker låt.

Mamma stack in huvudet och undrade om jag ville ha skjuts till jobbet så jag kunde få sova lite. Då blev jag så rörd att jag hade  kunnat gråta igen, men i stället skrattade jag och sa ”gud vad du är söt”.

För jag är rätt fucked up i dag.

Det betydde så mycket för mig när vi bara fann varandra igen och allt var som vanligt. Det betydde något för mig att få stå utanför jobbet och ringa och gratulera dig på din födelsedag. Mitt hjärta växte lite när jag fick besöka dig, för du betydde mycket för mig. Mycket.

Jag är så djupt, djupt ledsen över att jag aldrig berättade det för dig. Jag tänker fortfarande på dig varenda dag. Tiden har fått gå och jag skickar inte längre sms till dig, jag är inte längre bedövad av sorg och jag tittar inte längre på dina bilder varenda dag. Men jag saknar dig något så fruktansvärt fortfarande.

Hur många gånger har jag inte önskat mig en timme till med dig, bara för att få säga det där som aldrig blev sagt. Säga förlåt för de saker som jag aldrig gjorde för dig. Jag är så ledsen för att jag ska behöva vänta en hel livstid på att få träffa dig igen. För tanken på att det aldrig kommer ske är för outhärdlig.

Jag går sönder inuti när jag tänker på dig.

Jag saknar dig.