pocket full of sunshine

Malin är den enda vännen jag har som jag inte vet hur vi träffades. Klart man kan gissa, jag menar, vi bodde nästan grannar och våra föräldrar grillade i bland och min mamma feströkte och vi tittade på Änglahund. Jag grät, det gjorde inte Malin. ”Det är bara på film Cicci” sa hon lillgammalt. Vid pulkabacken fanns en sten som såg ut som en miniatyrversion av klippan i Lejonkungen. En liten skogsdunge som var spännande att utforska och släpa snowracern genom under Hässelbyvintrarna. Jag är ett år äldre, och var ett huvud längre. Vi ritade skattkartor en gång som ledde oss till sandlådan som vi grävde i med blekröda plastspadar. Minns Malins besvikelse över att inget fanns i det decimeterdjupa hålet, och när hon inte såg kastade jag i en lika blekröd plastbil och skrek ”titta Malin!”

Minns fler vårar och somrar än höstar och vintrar. McDonaldskalas och picnic och godistiggande under påsken. Fan, barndomen var så enkel. Jag vågade inte gå in i skogen (allvarligt talat, är det en skog? Jag gick aldrig längre in än 20 meter, man kan säkert gå igenom den på tio minuter) för det fanns ju fula gubbar där. Malin blev sur och kallade mig fegis och gick hem. Jag plockade vitsippor i den trygga dungen och jag pratade med mig själv, sa ”Malin Dumbom”. Hårt liv. Dagen efter lekte vi med Malins dockteater.

Som en syster, det är du och kommer alltid vara.

I won’t care for you,
like I’m really supposed to.
There are things I’ll do
that could really hurt you.
Don’t you just love goodbyes?
Don’t you just love goodbyes?
 Don’t you just love goodbyes?
Don’t you just love goodbyes?  
 Don’t you just love goodbyes?

One. Five. Six.

Malin ringde i dag. Hon har hornhinneinflammation. En gång såg jag på House när dom tryckte in en nål i en tjejs öga. Det hade dom gjort på Malin. Jag skrek som en giga-pipleksak när hon berättade. Så jävla vidrigt, ni kan inte förstå hur äckligt jag tyckte det var. Synd om Malin, men synd om mig som fick bilder i huvudet och fick gåshud på ögonen.

Sen ringde Lisa och undrade om jag skämtade om strömavbrottet. Det gjorde jag inte, och jag kunde nästan höra hur Lisa började svettas. Hon frågade om Arvid grät. Det gjorde han inte.

Sen ringde Tessan. Hon hade skvaller och vi snackade lite Cilla/Tessanskit. Tessan ringer nästan alltid från dolt nummer, så det blir liksom aldrig läskigt med dolt nummer. Förutom när man svarar ”HALLÅÅÅÅÅÅÅ” och någon som inte är Tessan svarar.

Fick min telefondos av bästa människor i dag igen. Härligt.

Nu är jag liksom uppe sent av ingen anledning, och jag ska kolla på någon jävla innebandy i möra så jag borde kanske sova.

Vi fick strömavbrott i dag. Jag hade inte sparat, men en middag senare så var allt på banan igen. Jag är nervös för den här tidningen. Den kommer bli skitbra, men jag är faktiskt nervös för resultatet. Vet inte varför, tror det är för att jag inte är lika delaktig som förra gången. Har ingen kontroll, och inte speciellt stor koll. Men det är klart det blir bra. Vår klass är grym, det är vi faktiskt.

Kollade lite på I’m not there med Gamlan-folk. Den var inte bra. Seg som fan. Snyggt gjord och ungen var grym. Men nä. Seg, seg, seg. Men jag tycker Bob Dylan har fantastiskt sött hår.

Mitt har redan utväxt, men det vägrar bli långt ändå.

Vi gör tidning. Jorvids nya valp Coco var här i går och mitt fokus var som bortblåst. Coco somnade i mitt knä och lite senare duschade jag i en timme och tittade på Blinkande lyktor. Nya tag i dag, jag tror det rör sig nu. Går kanske ganska bra till och med. Blir en tidning trots allt. Varmt ute som fan, äta skolmaten ute och lägga sig i gräset och vila lite med Johan. Har gräs och kryp i håret och Lisa är och badar. Jag vill säga att det typ är sommar nu och det gör mig happy, happy, happy.

Tycker det mesta är fantastiskt nu och jag är kär. Förvisso i Från och med du med Oskar Linnros, men ändå. Kärlek är kärlek.

Inlägget nedan ledde till ett öppnat dokument som jag faktiskt skriver i. Ska reda ut en sak i taget och insåg efter ett par rader att jag inte minns. Jag kunde inte ens komma på vilken månad som du försvann i. Vilken jävla månad. Helt otroligt. Jag minns inte hur lång tid det gick mellan kvällen jag fick veta och när jag satte mig på tåget till Borlänge.

Jag läste någonstans att vid traumatiska upplevelser så blockar hjärnan för att man inte fullständigt ska gå under, det blir långsiktigt svårare att bearbeta om man inte minns, men kroppen handlar i nödsituationer. Stänger av sinnen och intryck, som att det inom en bor en tvåmetersväktare som helt plötsligt, efter att ha motarbetat en i flera år, stänger alla dörrar och skriker ”nu räcker det, hon klarar inte mer”. Och min inre hjärnportvakt stängde de här dörrarna för månader sen och nu märker jag det.

Jag tänkte jävligt länge de första tio raderna, men sen kommer jag på mer och mer saker, fler och fler minnen kommer tillbaka. Sådant jag inte tänkt på sen i mars (jag kollade min mail och kunde luska ut vilken månad det var). Jag ska skriva ner hela skiten, allting jag har tänkt och ältat de senaste månaderna ska ner på papper.

Sen ska jag åka till min favoritstrand på Ekerö och kasta allt i vattnet.

Händer mycket nu. Jag är uppe i mycket, ändå upplever jag samma besvärliga känsla som för ett par månader sen. Två kanaler, alltid två kanaler på samtidigt. Den ena som upptar det vardagliga, det som måste fungera. Och den andra där tankarna ständigt är på flykt. Fick en dator på min födelsedag. Är strålande glad, för nu kan jag ha min musik. Mina bilder. Mina texter. Mina ständigt brusiga kanaler är förmodligen en konsekvens av att jag skriver för lite. Under min säng i Hässelby har jag sjutton dagböcker. Att jag slutade var så jävla dumt. Ingen har fått ta så mycket skit som min dagbok, jag luftade mycket där. Jag ventilerar annorlunda nu. Lisa hade ingen hemnyckel och fick sova över hos mig i natt. Vi pratade tills vi somnade, och jag kom på mig själv med att bara ösa galla över den uppenbara idioti som finns.

Det var skönt, det behövdes, men jag har svårt att sluta när jag väl har börjat. Jag är duktig på att samla på mig och sedan spy upp allting som legat och dragit sig i hjärnan. Det är ingen nyhet för mig att jag tänker för mycket, jag önskar att jag kunde stänga av det, att jag också bara kunde koppla bort. Men jag gör inte så, jag fungerar inte så riktigt.

På min spotify har jag Oskar Linnros på repeat. Han är fin, och Från och med Du träffar mig som hundra förgiftade Amorspilar i bröstet. Jag har min musik som terapi, jag har nummer i min telefonbok som jag kan ringa närsomhelst på dygnet och bara skrika ut mina våndor.

Det finns en ständigt förvånad sida av mig som dagligen upptäcker hur människor fungerar. Jag känner mig lurad på det vackra i mänskligheten, vad är det alla har förstått som jag har missat?

Jag stänger inte av mina kanaler som brusar på högsta volym, jag försöker höra mig själv.

Kom precis hem från en lång bilfärd från Molkom. Inväntar Tessan som jag ska ha myskväll med. Rederiet, middag, hårfärgning, sova över… Snacka, snacka, snacka! Hade tänkt gå på Musikkollektivets spelning i kväll, men fan. Är så trött och sliten efter de senaste veckornas vilda nätter och stressiga dagar. Tror jag behöver en kväll som denna.

Jag behöver komma i från lite i bland.

I skolan tänder jag flitets lampa som bara får strömavbrott gång på gång. Jag är ofokuserad. Laddade upp med en helkväll i går i datasalen. Skrev tusen tecken på fyra timmar. Not my finest moment. Texten om Enes Zlatar blir inte riktigt bra, vi snackar inte självkritik här, vi snackar total failure. Egentligen är jag stressad och jag och Lisa konstaterade just att ingen annan utväg finns. Vi SKA vara klara om ett dygn, texterna kommer inte skriva sig själva. Jag har nästan gjort klar en. Två kvar.

Tanken är Stockholm i morgon. Kommer bli dyrt med tågbiljetter, men kanske att jag måste köra på det i alla fall. Jag fyller år på söndag. Tjugotvå jävla år. Jag är i en identitetskris. Åldersnoja. Kanske att jag gör något drastiskt för att minska min ångest över detta plötsliga skutt upp i ålderdomen. Något som verkligen vore drastiskt är ju om jag slutar surfa och pluggar i stället. Damn. Tagga till Cecilia, du måste nu.