Sitter hos Tessan och kollar på nyheterna. Missar Clasico på söndag, känns jävligt irriterande. Vill se Zlatis 
Jag ska sova här, vi har ett litet slumberparty med Idol, pepparkakor och saft 
Sov till två idag, men är helvetestrött ändå. Sov väl för mycket helt enkelt, men så kan det bli. Imorgon ska jag på bandymatch med Tessan och kolla när Kribbe vinner Korpen haha 
Tysta timmar med sträcklästa böcker på ett tåg som rör sig sådär mjukt som tåg kan. Det första jag gör när jag kommer hem är att läsa dagens DN. Läser om nedläggningen av Hässelby Gymnasium. Skolan vars gråa mjukisbyxor jag bor i. Känner mig besviken och låter en mjuk gyllene päls trösta. Släpar upp min rosa resväska för trapporna, leriga hjul som kladdar på dammsuget golv som knakar. Som det alltid har knakat. Mitt rum. Flickrum, är det så det heter nu? Iskallt, elementet avstängt. Lilla silverfärgade tvn jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde tretton. Tavlan som jag köpte på Myrornas för 25 kronor för att jag blev så fascinerad över att jag för första gången inte kunde sluta titta på en tavla. Gulnade urklipp på Zlatan, brev som doftar saknad, vykort, klädhögar, träningscykel, en rosa pyjamas som jag genast måste byta om till. Sms från gamla grannar, mail från gamla chefer, tankar från gamla Cecilia. StockholmsCecilia som inte tittar ut genom tågfönster när vi glider in på centralen, överväldigad och tänkandes ”vad stort det är”. Nya MolkomCecilia som går in i gamla StockholmCecilia och förvånas över att mallarna liksom har vikts lite i hörnen. Passar ganska bra, men inte helt.
Man borde inte klaga på att ha två hem, men att alltid behöva sakna det andra känns som en konstant nedbrytning av mina sociala behov.
Sakna.
Vissa låtar vet jag att jag alltid kommer förknippa med Molkom, den här är en sån låt. Den växer för mig och jag har börjat älska den här låten. Tack Lisa som nött in det i mitt huvud
So tell me when you hear my heart stop,
You’re the only who knows
Tell me when you hear my silence
There’s a possibility
I wouldn’t know
Jag har bokat biljett nu. Hem till Stockholm. Och träffa Minigos
Mini-gee chillar i blomkrukan
07:30 Cecilia hasar sig upp.
08:00 Cecilia äter frukost och planerar dagen med min kompanjon, partner, kameraman, skribent, vän och klasskamrat Alex.
08:15 Cecilia blir utelåst och får tigga om att bli insläppt av en nyckelbärande granne.
08:50 Cecilia tar sig en powernap på bussen
10: 00 Redaktionsmöte. Alex presenterar vår idé och jag nickar i samförstånd. Tycker att deadline halv sex är två evigheter bort.
11:00 Vårt första intervjuvoffer vill inte bli intervjuad.
11:15 Cecilia & Alex ringer runt för att hitta en grisbonde.
11:30 Lyckas med ovanstående.
11:31 Inser att vi måste ha bil för att ta oss dit.
12:15 Fixar bil.
13:00 Har fixat bil och lunch. Hetsäter kycklinglasagne i bilen samtidigt som jag pratar med en informationschef. Cecilia känner sig munter.
13:30 Framme i Molkom. Övningskör på parkeringen. Inser att jag inte har kört på månader och säger det till en livrädd Alex.
13:40 Påbörjar färden till Väse i jakt på grisbönder.
14:00 Är muntra.
14:45 Är fortfarande muntra, ojar lite över hur klurigt det var att hitta.
15:15 Cecilia börjar bli omunter. Alex är munter.
15: 45: Cecilia säger med tre minuters mellanrum ”VART FAN ÄR VI!?” alternativt ”VAFAN SKA VI GÖRA?!” alternativt ”HUR FAN SKA BENSINEN RÄCKA!?”
16:00 Hittar en grisbonde. Eller. Hittar bondgården och frun men inte bonden. Cecilia krackelerar, bryts ner i molekyler och får panikångestanfall. Alex är fortfarande munter.
16:30 Grisbonde anländer. Cecilia är stressad men döljer det väl. Alex är munter och småpratar om väder och julen.
17:00 Klar hos grisbonde. Jag rejsar så gott jag kan med helljus och en munter Alex gnolar fram lite artiklar på kladdpapper.
17:15 Alex medger att vi har lite tajt om tid
17:25 Cecilia parkerar en meter utanför dörren och börjar hetsskriva.
17:30 Deadline för alla förutom Cecilia & Alex som fått dispans. Cecilia pustar ut. Alex är munter.
18:00 Cecilia klarar inte mer och fnissar åt allt och alla. Äter massa godis som visade sig vara godis gjort av gris. Känner fatalt misslyckande.
19:00 Cecilia ger upp. Äter lite mer grisgodis.
20:00 Cecilia ger officiellt upp och går och spelar Monopol.
23:26 Cecilia återvänder till brottsplatsen och äter upp resterna av grisgodiset. Är tokigt trött. Går och lägger sig.
I hela mitt liv har jag gått igenom olika faser av rädsla. Det är så märkligt att vissa stannar kvar och andra bara försvinner. Att vissa saker är självklara, och andra kan jag bara inte förstå hur det kommer sig.
Jag minns smällen när raketen åkte in i husväggen en meter ovanför mitt huvud, men det är också det enda jag minns, dånet och gnistrorna, för jag var bara fyra år. Men det sitter kvar, jag var enda ungen som inte gillade ballonger, och det är nu de senaste två-tre åren som jag kan tända tändare. Jag avskyr smällar. Jag satt inomhus jag vet inte hur många nyårsaftnar när jag var liten. Jag avskyr eld. Min absolut största skräck är att brinna upp, jag kan få riktig ångest när jag läser om folk som brunnit inne.
Jag minns min totala skräck för mördare och för Eddie. Elaka monstret Eddie, ni vet Iron Maidens maskot, som min bror hade på en affisch i sitt rum. Livrädd var jag, att han skulle komma ut ur affischen och döda mig.
Jag minns min hastiga spindelfobi jag hade när jag var tolv-tretton. Den försvann lika fort som den kom, men helvete vad jag grät när min brorsa jagade mig med en liten spindel.
Jag minns min ännu plötsligare mörkerrädsla när jag var femton-sexton. Helt plötsligt, från ingenstans kunde jag inte längre vistas i mörka utrymmen, jag sov med lampan tänd och tvingade alltid andra att gå före och tända lampan. Jag har ett ganska vagt minne av att jag är ensam hemma en kväll och det brakar till på baksidan, som att någon välter något. Jag minns att jag omöjligt kan övertyga mig själv om att det var en katt och går och hämtar en gigantisk kökskniv, JA, Cecilia femton år, hämtar en kökskniv för att kunna ha ihjäl eventuella inbrottstjuvar. Och så hör jag hur någon trycker ner handtaget på vår dörr och försöker försiktigt öppna. Det är låst, och jag och macheten springer till fönstret och så står ingen där. Jag kommer inte ihåg när det här var, men jag var så IN I HELVETE RÄDD, och det kan ha varit efter det jag blev så satans mörkrädd. Jag vet inte. Men det gick över.
Jag minns också min mildare form av torgskräck vid mellan sjutton och nitton, efter att jag var på en kentkonsert och fick fullkomlig panik. Jag stod långt fram och det var så helvetes mycket jävla folk som hoppade och jag flög som en liten vante. Jag hade gjort det där flera gånger förut, men något slog slint och jag drabbades av panik och tänkte bara ”ut ut ut ut”, men jag kom inte ut, en sträcka som tar tjugo sekunder att gå tog mig tio minuter. Sen kommer jag ut och det spöregnar och jag försöker lugna ner mig. MEN så tar konserten slut, och alla dom här människorna bara totalt kör över mig, min mobil funkar inte, mitt sällskap är borta, jag är dyngsur och ja. Det blev något slags minitrauma. Men det är också helt borta.
Är det inte så jävla konstigt? Jag blir nästan orolig att jag någon gång i livet kommer hamna i en sånhär fas och blir helt styrd av det. Hur kan jag påverkas så mycket av saker som händer mig så sent i livet? Tänk om jag är med i en bilolycka och aldrig mer kan sitta i en bil, tänk om jag ramlar i vattnet och aldrig mer kan bada, tänk om jag är på fel plats vid fel tillfället, tänk om tänk om tänk om tänk om.
Man kan inte tänka så, det är idioti att vara rädd för rädslan, jag vet. Sen kan jag säga att jag har aldrig haft sån stark rädsla att det påverkat mitt liv på det sättet. Småjobbigt ibland, inte mer. Tänk då de människor som exempelvis lider av sån stark torgskräck att de aldrig går ut, eller de som svimmar av att se blod. Fyfan vad jobbigt, jag lider med dom.
Jag har aldrig reflekterat över det här förut. Jag kom på det idag när jag satt i Zazas säng och tände ljus, med en tändare som man måste scrolla, ni vet? Jag hatar sånna, det känns som att man ska bränna sig då. I alla fall. Då kom jag på det, mitt i mitt ljuständande, att jag inte ens tänkte ”fan jag kommer bränna mig” som jag alltid gör.
Ännu ett steg i rätt riktning mot Cecilias orädda liv.
Gonatt.
Den här bilden sammanfattar hela min dag. Kämpade för att hålla mig vaken på historiens längsta föreläsning. Snodde bilden från LISA som äntligen startat en blogg som hon faktiskt skriver på, veckorna.blogg.se
Det första som händer efter fiskbullemiddagen är att vi ser ett inslag om grisar som äter döda grisar. Jag och Alex ska skriva om det imorgon, och det är så jävla vidrigt. Jag älskar grisar, de är så söta! Så nu har jag bestämt mig, aldrig mer gris. Sen ska jag köpa en minigris en dag.
And we shall call him Miniknorr <3
Favoritlåt just nu är helt klart Winter Song med Ronan Keating. Ni måste lyssna på den, så sjukt fin
Jag längtar till Stockholm nu, CECILIA KOMMER HEM! 
Försöker komma fram till Swedbank. Bröt av mitt kort igår i bio-kön. Gick i typ fem delar, känns gött att inte ha något kort såhär innan jul.
Vaccinerade mig idag och FAN I HELVETE jag har sjuk smärta i armen. Men gött att ha det gjort iaf. Är så sinnessjukt jävla trött. Blev inte mycket sömn inatt, inte mycket alls. Mår fortfarande illa. Mitt immunförsvar har verkligen kollapsat. Vet inte vad det kan vara, men jag är hängig HELA tiden känns det som. Måste ha brist på något, trots att jag duktigt tar mina vitamintabletter. Suck.