pocket full of sunshine

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article7414878.ab

Min dödsångest blir total av sådana här texter. Om någon kunde lova mig att jag kommer somna när jag är 85 och inte vakna och det kunde få bara vara bra så, ingen smärta, ingen ångest, ingentingingenting, då skulle jag vara lugn.

Jag vill inte hinna tänka ”jag hinner inte bromsa för den här älgen och den kommer att krossa mig levande och mina barn sitter i baksätet och jag är osäker på hur det går för dom, men damn jag kommer verkligen att dö nu” innan jag får spela harpa på ett moln.

Förstår inte grejen med att slitas i från ett liv när man har mer att ge, jag förstår inte döden what so ever. Kanske klurar ut det.

Lyckad fest i lördags med kvällsvärme och fina vänner och överraskning på håll från Lisa och vin och jag var bara glad.

Och i dag gick dagen fort och jag tänkte kanske kolla på V for Vendetta nu.

Strökollar på Never been kissed och somrar mig med jordgubbar och öppen balkongdörr trots att klockan är elva. I dag har tre personer frågat vad ”i möra” betyder och Lisa smsar om att hon kommer ringa mig i möra.

Jag älskar att säga i möra. Ingen morgondag är värd om den inte får kallas möra.

Jag ska sova. I möra är en bra dag.

I bland vill jag bara ta tag i folks axlar och skrika ”VET DIN PLATS – TÄNK PÅ BARNEN I AFRIKA!”

Uh. Respektlösa, egocentriska idioter. Jag ogillar just nu en begränsad del av mänskligheten.

Tre timmar på Sös. Vid entreén en stor skylt med ”ett sjukhus genom livet” och på en av bilderna ett gigantiskt vitt kors. Jag sitter i väntrummet och in kommer en tjej på kryckor, en man med ett stort bandage trampar irriterad omkring, människor med likbleka ansikten och jag tänker att inte fan kommer jag komma levande ut härifrån.

Blindstirrar på den knallröda ”VÄLKOMMEN TILL SÖS AKUTMOTTAGNING” och tänker att bara hela känslan att vara där är vidrigare än hela mitt tillstånd just då. En kvinna kommer inrullandes på bår, jag hör hur hon gråter till den manliga sjuksköterskan att hon har ont i magen. Jagmedjagmedjagmed. Får dödsångest, vill inte ligga på någon bår, överväger att åka hem.

Jag åkte från jobbet till Vällingby halv tre och åkte från SÖS strax efter åtta. Lugn och relativt friskförklarad och ännu mer livrädd för läkare. När jag såg mitt eget blod efter blodprovet så mumlade jag att jag nog inte mådde så bra och jag minns inte ens hennes ansikte, för jag tänkte bara på var jag skulle slå i huvudet någonstans om jag skulle svimma.

Skitdag, säger jag bara. Vilken fruktansvärd skitdag. Två ipren och sen sova, det blir min kväll.

Zacke på repeat. Damn, han är verkligen bra på riktigt. Och något är knas på riktigt här, jag mår så illa och har så ont i min mage att jag är liksom lite handikappad. Jag gick ut och solade för jag tänkte att frisk luft alltid är bra. Efter 45 minuter gav jag upp och stod framåtböjd i hissen och bara tänkte att det  är väl då själva fan.

Har iaf utnyttjat min ömklighet till att maila folk och andra folk som har hand om annat folk, och läst på om eget företag och mailat lite till och skrivit ner ideér och känt mig viktig. Har två grejer på G nu som jag tror kan bli av och bli bra på riktigt.

Och jag har lax på tining och jag tror jag måste sova lite nu.

En halvtimme efter midsommarafton och jag blir petad på av en biljettkontrollant som säger att min blomma i håret är fin. Jag kanske sa tack. Smutsiga fötter efter att ha gått barfota i Gyllenbergagräset en hel dag. Varm i mage och huvud och hjärta efter svartvinbärssnaps och komma hem till fågelkvitter.

Vaknar klarvaken fem på morgonen och ägnar två timmar åt att ligga på sidan och titta ut genom fönstret. Somnar sju, lite mindre klok på livet.

Äter ruccola och prosciutto till frukost framför Amelie från Montmartre, fördragna gardiner och en katastrofsmärtande mage. Jag har inga planer för dagen, men i bland får man trivas med att ligga i fosterställning och lyssna på vit & blå fågel inifrån arbetsrummet.

Och så ringer nog Lisa snart och då har jag att göra ett tag framöver.

När jag hör Sjukhus så får jag flashback från när jag var fjorton och shoppade Kent-kläder och hade en hel dörr med urklipp och bara Kent kent kent kent hela dagarna. Det är inte så längre, men den låten får mig att känna så lite.

Den är fin bara & jag tror att den kommer vara eldig live.

Tittar på lyxfällan och det skär i hjärtat. Aldrig sett en sådan ensam människa, hon har köpt hur mycket fula prydnadsgrejer, trädgårdsmöbler och allting, för att när hon träffar en kille så ska dom köpa ett hus. Tänk att bara gå och vänta på det sättet. Varje sak du köper så tänker du ”det här kommer min framtida man tycka om”. Jag är livrädd för att bli ensam, det är jag verkligen. Fy fan.

För övrigt så sprängs snart mitt huvud, har så ont i halsen och magen och känner mig så jäkla hängig. Inte kul nu när det snart är långhelg. Klockan är inte ens halv nio och jag ska sova nu. Fy fan.