pocket full of sunshine

I dag kom Malin tillbaks från semestern.

Sen blev livet lättare igen. Jag älskar dig.

Vinpimplande på landet med mina fina syskon plus en Rudnik som var lika pigg och alert två på natten som nio på morgonen som fem på eftermiddagen. Hade verkligen trevligt, kallt och myggigt, men infravärme och vin ordnade även detta.

Har försökt jobba sen jag kom hem. Går dåligt, inspirationen vill inte infinna sig, motivation vet jag inte vad det är.

Jag kan skriva en sådan här text om nada på två minuter, men en intervju med en jävlahäftig människa som bara lyser kraft kan jag bara inte få ner. Stirra på skärmar och kopp efter kopp efter kopp med kaffe.

Det blir nog småtimmar för mig i kväll.

Ingen var lyckligare än jag när jag sex i morse återigen övervägde Noskapingiftet för att slippa min hosta som river och sliter i halsen. Halvt hysterisk över min missade sömn sliter jag upp flyttkartongerna i jakt på min hostmedicin. Och så där, i min blåa, runda låda, tillsammans med plåster och tomma Iprenkartor hittar jag den. Kände mig som en plattanknarkis när jag halsade direkt ur flaskan. Sen fick jag sova. Gode gud, vad jag älskar min hostmedicin. Speciellt när man slipper bröstkorgarbändaren.

Väntar på bror min nu, han ska ta mig till landet tillsammans med Carro och Rudnik. Ska bli supermysigt och jag ska vinna över alla i krocket och kubb. Sen ska jag bada i iskallt saltvatten och bli myggbiten och stirra mig blind på sjuttiotalsinredning.

Och så har jag Dum av dig med Daniel Adams-Ray på repeat. För den är himelskt söt.

<3

Pappa kallar mig Rådjuret, det märks att jag har varit hemma, men det enda man ser av mig är en vit svans som försvinner runt knuten. I mitt fall kanske mer mitt gula hår. Äter upp tulpanerna och smiter ljudlöst. Jag har knappt varit här på hela sommaren. Det är sådär att man kommer hem och man känner en doft och man inser att det är den här doften andra människor möter när de kommer hem till mig och tänker ”Det luktar Cecilia”. Konstigt. Balkong har vi också. När blev den klar?

Pappa ringer när jag är på tunnelbanan, där jag sitter dubbelvikt. I desperation över min egen rethosta dricker jag Noskapin. Det var som att ha ramlat runt i en öken i fjorton dagar och sen hitta en hink med iskall syra. Jag kunde inte motstå frestelsen, så jag fick utstå tre timmars allergisk reaktion i form av extrema magsmärtor av typen ”jag glömmer att andas för att det gör så ont”. Fem magnecyl senare firade jag min kusins trettioårsdag på Dollys Saloon där servitören förstod svenska men bara svarade på engelska.

Men pappa i alla fall. Pappa ringer och undrar om jag inte kommer vara hemma i helgen, för mamma och pappa ska grilla och ville catcha upp lite. Jag fick dåligt samvete över att jag var så kort, men ovan nämnda mage dödade mig. Sen fick jag en klump i halsen, så som man alltid fick när man var liten och pratade med mamma och pappa i telefon när man sov borta någonstans. Och egentligen hade jättekul, men fan vad man längtade hem.

Jag och Minigos sitter och tittar på Sex and the city varje kväll och mamma och pappa är på stockholmsveckan i Visby (???) och jag liksom bara saknar dom asmycket nu. För jag gillar mamma och pappa. De är de bästa föräldrarna någonsin, så jag saknar dom.

Puss på mina fina.

Arvika var varmt och regnigt och bunkrigt och skrattig och Linnrosigt. Skitbra med andra ord. Jag hade saknat Lisa massor kände jag när jag träffade henne, och efter fem dagar av smultronvin, citronvin, sitta på axlar på Robyn, ARTIFICIELLT-skrikande på Oskar, förstörande och köpande av stereo, borttappande och upphittande av leg och pengar, köande till Bajamajor, langos och ramlanden över tält och stolar så är jag förkyld som fan men glad för det.

Mitt lår är rispat efter en olycka med en plaststol och mina armar brunbrända, min utväxt avskyvärd och min längtan efter nästa år redan on the go.

Bra humör, det är min status i dag.

Låt oss köra, nu kör vi Arvika, Arvika, Arvika, ARVIKA!

Nya Beckfilmen med Tessan och inför Arvika-shopping. Stekhett och kvavt överallt, högsta ACflåset på i bilen och försöka tränga in lunchdejt, leghämtning, pengahämtning, intervju och packning under en måndag. Samt tjejtjaffs. Platta hår och måla naglar.

Hämtat saker på jobbet, ätit frukost i stället för lunch i lunchrummet, kört runt halva stan, solat, solat, tittat på bakissyster och kuttrat lite.

Är inte stressad, men hälften av allt det här kommer glömmas eller förträngas. Och nu måste jag duscha för andra gången i dag.

För all framtid tror jag att Vackraste nederlag med Zacke kommer att få representera den här sommaren. Det är som en ny låt varje gång jag hör den, den är fantastisk. Den går femton gånger om dagen, ändå hör jag nya meningar varje gång, nya slingor, nya betoningar, nya tolkningar. Jag älskar den.

Det är mycket motgångar för många nu, och i dag när jag lyssnat på den här låten så har jag mest tänkt på det. Sen tänkte jag på Jens. Och på att om jag hade haft en lillebror så hade jag velat att han var precis som Jens. För han är väl det närmaste en lillebror jag någonsin kommer få och jag älskar honom för det.

”Vi är mänskliga, så vi får göra fel. Plötsligt händer allt, och det blev så som det blev. Du är mitt vackraste nederlag och jag är stolt över dig. Men är du stolt över mig? Klart jag är stolt över dig.”

Prata med Natha på Skype, laggande bild, typ msn&webcam 2002. Bestämmer inget, men bara röst kan ta tag i hjärtat och lyfta upp det lite i bland.

Läser kondoleanser och det vippar lite neråt. Tränger sorg, tränger tragik, tränger liv.

Dammsuger fågelfjädrar och skratta i lunchrum och sällsa till Liljeholmen och ha hemlisar och skrapa med fötterna i fimparna bakom kontoret och man bara lever lite. Kom hem och det var varmt och la mig inte riktigt naken men nästan på balkongen. Tog en kudde och jag somnade. Drömde om tänder som betyder död och vaknar på varmt stengolv av att jag rycker sådär som man gör när man tror att man faller av.

Tre i natt vaknar jag av att jag sitter och hostar.

Mailar folk som mailar folk och ringer folk som ringer folk och tittar på när Spanien inte krossar, men vinner i alla fall och äter jordgubbar igen och bara tänker att

jag kanske också ska flytta till Aten. Jag tror det är fint där.