pocket full of sunshine

Station to station är en tiominuterslåt som jag gärna hoppar i sängen till. Fast nu har jag tränat, och studsar likt en bumbibjörn på min bak i stället.

I dag hade vi en föreläsning. En före detta elev som berättade massor om Bosnien. Jag längtar riktigt jäkla mycket, det ska bli så otroligt roligt. Hon gick ut för två år sedan och har blivit erbjuden jobb på Sveriges Radio nu. Så jofan att man får jobb efter folkhögskola.

Nu dusch, sen filmis

Lyssnar på Hoffmaestro och filosoferar. Stockholm i helgen och jag är stressad. Deadline i morgon för fackartikeln jag skrivit om Bosniens arkitektur och den är inte bra. Alls. Självkritikern är där med den mentala röda pennan och jag tänker kanske för mycket på framtiden, men för en gångs skull vill jag ha en plan.

Pratar med världens bästa Sebbe på msn och får lite hemlängtan sådär. I morgon får vi besök av en före detta elev med bosniskt ursprung. Gud. Vi ska till Bosnien, vi ska verkligen dit. Jag längtar.

Herrejävlar, den här våren kommer vara bra för mitt psyke. Jag känner det. Tar emot det med öppna armar och sluter dom förhoppningsvis i juni.

Sitter i min sparkdräkt och ska snart knyta mig. Tittade på Guldbaggegalan och dregglade över Kinnaman. Blev sugen på svensk film. Speciellt Apan och Flickan. Inser att Anastasios Soulis  är det nya svenska skådishoppet. Fantastiskt duktig.

Per och jag tokspelade Crazy Balls i dag när vi egentligen borde ha skrivit fackartikeln till Lisas stora irritation. Så sjukt roligt, även fast min ”tryck på alla tangenter samtidigt”-taktik inte fungerade så bra i praktiken. Fick ett klingande JA från journalisten Kristofer Ahlström också. Jag ska intervjua honom på måndag för en skoluppgift och jag är nervös. Bra att vara nervös, desto bättre att kunna ha is i magen. Vill göra det bra, vill sluta vara självkritisk.

Per tyckte jag såg ut som spelgubben i spelet. Den olyckliga hårfärgen på undertecknad kan spela in.

Sov gott!

I’m so glad
That we’re strangers when we meet
I’m so thankful
That we’re strangers when we meet
I’m in clover
For we’re strangers when we meet
Heel head over
But we’re strangers when we meet

Jag älskar att jag kan vara mer kryptisk än en Da Vinci-kod, men att Tessan alltid förstår ändå . Fantastiskt. Och jag saknar henne.

Vi var på Avatar i går. Helt okej, även om jag har svårt att hajja hypen kring den. Och i dag var vi i Karlstad och fikade. Strosade lite och mös i kylan.

Strötittar lite på Johan Falk. Bara för att jag ska gifta mig med Joel Kinnaman. Men i övrigt, vilken jävla skit.

Jag vaknade för en timma sen, men ligger och drar mig sådär mysigt i sängen. Känner inga måsten just nu, och det känns bra. Lyssnar på Oasis och Lars Winnerbäck. Skrattar åt saker på Facebook, förfäras över ändrade statusar på Facebook. Inser att mycket av mitt levda liv är Facebook. Gud. Det är sorgligt.

I går åt vi vindruvor och morötter och nötter och tittade på Let’s Dance och Napoleon Dynamite. Det var lugnt och jag är inne på helg tre då jag inte krökar. Det känns bra, när festandet blir till slentrian så känns det ganska meningslöst. I kväll ska vi (vet inte riktigt vilka vi är än) på bio och se Avatar. Ser fram emot det, jag vill också bli blown away av effekterna och allt.

Det här är en sådan morgon då jag känner att i dag kan jag göra vad fan  jag vill och det tänker jag nog också göra. Känner jag för att inte gå upp förens i kväll, då tänker jag inte göra det.

Fast nu ska jag duscha, så där bryter vi den teorin.

Jag var hos frisören i dag och resultatet… Ja. Vad kan jag säga. Med sex centimeters utväxt blev det ändå ganska annorlunda, och jag hade tydligen tre färger i håret, så frisörskan försökte jämna till det. Och det blev ljust. Väldigt ljust. Och jag är väldigt lite ljus. Faktum är, att jag är så mörkhårig  man kan bli utan att det är svart. Jag är kind of gulhårig. Och jag kan inte göra så mycket åt det, eftersom mitt hår har fått utstå ganska mycket prövningar på senaste.

Så. Cecilia Yellowhead får gå med mössa tills jag har vant mig. NU SKA JAG TRÄNA!!

Nyss hemkommen. Jag, Lisa och Per har ägnat dagen åt att fota dagisbarn till vårt fotoreportage. Så himla söta ungar, och fina bilder blev det också. Per ägnade mestadelen av tiden åt att baka ispizza med kidsen som nog blev glada över det nya sällskapet som kommit på besök.

Träning om en kvart. Jag har inte tinat upp än, men försöker under mitt rosa stjärntäcke. Kallare än Sibirien här. Lovar.

Ännu en tränings – och Ally McBealkväll har flutit förbi. Andreas har upptäckt att ett avsnitt Ally om dagen är bra för kvinnotänket och följer det gärna med oss. Medan vi väntade på att han skulle äta klart sin second dinner så hade vi flickor ett deep talk som lättade mitt hjärta, samtidigt som det gav mig andra saker att sysselsätta min hjärna med.

Fick även goda nyheter från Christoffer också, och det var verkligen på tiden. Allt löser sig med tiden.

I morgon ska jag, Lisa och Per till ett dagis och fota. Jag är delad där. När jag ser småknoddar blir jag verkligen till mig, jag vill ha en bebis, jag vill ha en familj! Egentligen vill jag inte det nu, jag är fortfarande för ung&dum, men ändå. Jag vill också känna den där mäktiga kärleken till ett barn. Andra delen av mig vet att jag är dålig med barn, och att jag bara klarade av tre månader på dagis innan jag kände att jag ville korsfästas och det förtydligar verkligen faktan: CECILIA SKA NOG INTE HA EN BEBIS JUST NU.

Therese Cecilia

 Älskar dig.