pocket full of sunshine

Kanske inte riktigt ledsen, det är inte där jag är. Snarare drabbad av en personlighetskris, känner mig osäker på de fasta punkterna i mitt liv, saknar en mentor, någon med det rätta svaren i bagaget, någon som kan räta ut mina frågetecken. Mycket begärt, jag vet. Jag ska kunna det själv. Om jag inte kan svara, vem kan? Jag ska kunna det.

Senast jag skrev något jag var nöjd med var i våras. Novellen jag gav till Malin. Den hette Porcelain, Porcelain och är fruktansvärt pretto. Tycker jag nu, tyckte jag inte då. Jag skickade den hit, varför vet jag inte. Jag ville väl visa min kreativa sida, lite det här: Läs det här, för det är jag när jag är nöjd.

Det här kväver mig, ingenting vill jag släppa i från mig, ingenting vill jag kalla mitt, ingenting får stå ovan mitt namn, för det är inte bra.

Jag ska ur det här, jag ska acceptera att det jag skriver, det är så det är. Just nu är det vad jag kan prestera. Jag måste det. Det är bara ord, det ska inte vara såhär svårt.

Det ska bara inte det.

Jag är förkyld, i gränslandet till något annat. Gick till skolan i morse, men jag var tung i hela kroppen och kände att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Så jag gick hem och somnade direkt. Vaknade tre timmar senare och nu känner jag mig lite bättre, men inte bra. Trooooooookiiiit.

Häromveckan mejlade jag Ronnie Sandahl och frågade om han ville ställa upp på samma interjvu som Kristofer Ahlström ställde upp på. Men eftersom han inte svarade, så tog jag det som ett nej. Vem tror ni har svarat i dag? Great. Jag är i och för sig sjukt nöjd med den som jag gjorde, men Ronnie Sandahl var den första som jag verkligen stilistiskt såg upp till. Jag minns till och med vilken krönika som fick upp mina ögon för honom. Han är fantastisk. Surt. Men men. Ska skriva rent min Kristofer-intervju nu. Som by the way också är helt sjukt duktig. Jag fastnade när jag researcha om honom, hans språk är fantastiskt.

Nu måste jag plugga. Och bli frisk.

Var inne på en av de här halvkända bloggarna igen. Var det vanliga. Skitsnack om andra bloggare och egobilder som ser konstigt retuscherade ut. Och så en sak som fick mig att reagera utöver det vanliga. En bild på ett par jeans, och under står det ”Jeans i size zero, hoppas jag kan ha dom”.

Det är hemskt. Jag blir så ledsen av alla konstiga ideal, det är en i-landsepedemi, varenda människa i det här landet har förfan en skev kroppsbild, jag tror inte sjuttonåringarna som pressar in sig i size zero inser att de pusslar ihop en ätstörning förens de har vaknat. Och det kan ta år.

Det är sorgligt att se folk gå över eld och vatten för att bli accepterad i någon annans ögon.

Intervjun gick bra. Kristofer Ahlström var fantastiskt trevlig och bjöd på kaffe och tofflor. Jag är förkyld och dricker naturläkemedel som smakar blomma. Lyssnar på Amanda Jenssen och Lars Demian och Kanye West och går i genom anteckningar och bilder och tänker att fan, jag satte det ändå. Tror det blev ganska bra. Tror jag kan bli ganska bra. Kristofer sa vid något tillfälle att han var sin egen värsta fiende och jag tänkte HÖG FEMMA FÖR DEN. Fan ta mig själv.

Han har intervjuat Markus Krunegård. Då blev jag avundsjuk. Vill jag med. Sen tog jag foton som är babyrosa och åkte hem. Och drack mer blomvatten.

Den här kvällen gick undan må jag säga. Förutom de 45 minutrarna jag tillbringade i telefonkö. Mormor var på glatt humör och babblade på om allt mellan himmel och jord. Familjen Rådén åt grekiska biffar med rotfrukter och tittade på en halv miljon bilder från Nya Zeeland. Vid varje bild sa mormor ”Michéle, ärr de därr dy?” Hon sa det till och med när det var bilder på pappa. Till slut blev pappa så irriterad över att mormor återigen trodde att han var hennes dotter så han färnärmat sa ”Jag är den av oss två som inte har hår, Michéle är den andra!” Tror visst mormors syn har blivit lite sämre. Men hon är så söt. Hon påminner mig också gärna om mitt singelliv och beklagar sig över att hon aldrig kommer få uppleva mitt bröllop. No pressure Cecilia.

Älskade mormor <3

Nu får det faaaan vara nog! Inte nog med att jag och Lisen satt fast sex timmar i fredags på deras jävla skräp till tåg, nu har de tekniska problem på hemsidan också, så nu måste jag sitta i telefonkö för att kunna komma hem i morgon! Och det första SJ-tanten säger är ”Din kö-tid är uppskattad till…. MER. än. tjugo. minuter.” Gå och dö säger jag bara. Sekunden innan ringde Lisa och sa att hon stått still i en timma på Centralen. I bakgrunden hörde man en gubbe som skrek ”HUR FAAAAAAN ÄR DET TÄNKT ATT JAG SKA KOMMA HEM!?” hahaha.

Just nu är jag glad att jag inte jobbar på SJ:s kundtjänst. Och fan ta SJ om jag inte kommer hem i morgon! Då lackar jag verkligen. Jag ska HEM.

Ska luncha med Natha i dag. Det var så längesen jag verkligen fick sitta och prata med henne, så det ska bli riktigt gött. Och i morgon ska jag träffa han frilansjournalisten som jag ska intervjua. I går när jag skulle sova tänkte jag länge på det där med att nerverna. Jag lovade mig själv att jag ska sluta förstora upp saker som den här, sluta bli så nervös, sluta vara så självkritisk. Herregud. Mycket ska man tänka på.

I kväll kommer mormor. Underbart.

Vägarna är hala och jag är dödstrött. Håller ögonen på vägen, på rödljus som har en förmåga att blinka om till gult, till grönt varje gång jag närmar mig. Behöver aldrig stanna. Få bilar på vägarna, massor med människor på busshållplatser. De fryser förmodligen. Elva minus. Om någon skulle lifta, som vi gör i Värmland, skulle jag stanna. Men nu stannar jag inte. Jag höjer volymen. Det är Love hurts på radion och jag sjunger med i huvudet.

Förbi Drottningholm, förbi Stockholms farligaste rondell, jävla Brommaplan. Förbi alla hyresrätter, förbi alla bostadsrätter, förbi övergångsställen. 70, rondell, 70, rondell, 70, rondell.

Svänger in på min gata. Parkerar utanför huset. Sitter kvar i bilen ett tag. Stänger av bilen. Lutar pannan mot ratten. Blundar. Motorn tickar. Tänker på Donnie Darko. Tänker på skolarbeten. Tänker på sista avsnittet i That 70′s show. Tänker på nyår. Tänker på somrar.

Men det är som att ha på två kanaler samtidigt, för det andra ligger hela tiden under och vill komma till ytan. Vad jag än tänker på, så finns det där. Som att någon står brevid mig och säger: Du kan inte komma undan det här.

I morgon är en annan dag.

Snökaos i går enligt SJ:s definition. Vi höll humöret uppe, jag och Lisa. Fnissade massor, fotade, löste korsord, pratade skola, framtid, relationer. Vi två hade kunnat fylla ett helt magasin med våra funderingar och tankar. Vi diskuterade till och med kommunismen. Man hinner en del på sex timmar. Jag kom hem till slut och i morse åt jag, mamma och pappa frukost och jag berättade om Dublin, och dom berättade om Nya Zeeland. De var bruna och hade kört fyrahundra mil i en husbil. Jag är avundsjuk. ”Men du ska ju till Bosnien!” sa mamma och jag tänkte hela jag är ett i-landsproblem. I kväll kör jag till Ekerö igen. Long time no see.

Klockan är nu 20:51 och det är jag, Lisa, Jessica, Alex och Dana kvar i klassrummet. Vi fotade i dag. Och jag är efterbliven på kameran. Så allt jag rörde vid blev skit. Lisa kämpar med sitt fotoreportage och får söta Lisa-utbrott. Jag har gett upp, därav bloggandet.

Jag är sjukt trött. Tittat på en Tjechovpjäs i dag och ätit tacos. Och jobbat, jobbat, jobbat. I morgon ska jag hem och träffa mami och papi. Men nu vill jag faktiskt bara sova.