pocket full of sunshine

Skriver min praktikrapport. Snart klar. Inte så kul. Inte så kul alls. Haha Malin ringde nyss och var skitglad för att hon skulle ha fest och innan hon hinner elda upp sig alldeles för mycket så säger jag att jag är i Bosnien den helgen. Lite lätt hysterisk säger hon ”Men jag kan ha den helgen efter!” och jag bara krossar henne igen med ”Då fyller ju jag år”. Hahaha. Vi satt med almanackor och kom fram till ett datum som Malin kan ha fest på i alla fall. Ska träffa henne i kväll och dricka vin på någon uteservering, vilken vet vi icke.

Snart ett år sen. Vi satt i en park och lyssnade på redji och frös fossingarna av oss. Haha. Vilka minnen. Högklackade skor som sjönk ner i gräset. Lilla kaksmet <3

Tittar på hav av blommor och lampor och får gåshud. Har aldrig varit i Polen, har aldrig deltagit i en landssorg på ett blomstrande torg. Vänder blad. Läser om en medelsvensson som varit torsk på kokain. Läser om hans vanliga liv innan kokainet och tänker att det kan vara jag. Eller någon jag känner. Får ingen gåshud, får bara livsångest. Så mycket som går så fel i livet, så fort. Det är sol ute, borde vara sol inne, jag har så mycket att se fram emot. Men dagar som dessa, när man öppnar en tidning och allt fan bara är elände och misär, då kan man verkligen känna… Fuck it.

Jag ska sluta läsa om elände, jag kommer sluta som en bitter och cynisk människa.

Kom hem två och vaknade fyra. Sov oavbrutet i fjorton timmar. Och nu är jag helt groggy och svintrött. Vad hände?! Måste varit helt sjukt trött efter en veckas arbete.

Sitter och lyssnar på Daniel Merriweather nu och försöker vakna lite. Har massa att göra i dag. Fixa tågbiljetter, packa och planera våren lite. Orkar inte.

I går var sista gången jag fick träffa Drugge på jobbet också. Han slutar snart och jag har ägnat den här veckan åt halvhjärtade försök åt att få honom att stanna, men det verkar inte riktigt gå vägen. Det är verkligen så sjukt synd, är ju inte samma sak utan Druggson

GUD vad jag är trött, jag orkar knappt sitta upp. Haha jag tror Malin drogade mig i någon drink i går. Blä. Sovgott.

På söndag ska jag och Malin ta och begrunda livet över en långpromenad. Klart livet inte blir som man tänkt sig, och klart att livet blir vad man gör det till. Men jag är i en livskris. Jag har kanske tappat fotfästet lite, jag vet inte. Men hon sa en sak som jag verkligen tog till mig av. Att folk är så dåliga på att pusha varandra. Jag har slutat pusha folk, jag kan inte ens minnas att jag har gjort några seriösa försök till det på evigheter.

En gång örfilade en kompis mig över en latte och sa ”SKÄRP DIG!” och jag blev fanimig ganska tacksam över det. Och jag är tacksam över små sms eller mail som kan komma i bland. Och jag är tacksam över planerade långpromenader som endast går ut på att bena ut livskriser.

Jag har egentligen stödet i ryggen, jag är bara så jävla ouppmärksam på det. Fan, Cecilia, ta dig i kragen. Jag behöver en örfil.

Köpte en bok nyss. Den ska ge mig bättre sömn på åtta veckor. Efter att ha tömt burk efter burk med olika sorters naturläkemedel och slitit mitt hår varje natt då jag inte kunnat somna så är det dags att prova något nytt. När jag väl somnar så sover jag ändå ganska bra.

Jag avundas verkligen folk som somnar inom trettio minuter. Det gör jag aldrig, såvida jag inte är alkoholpåverkad. Eller, det hände faktiskt en gång häromveckan, och dagen efter så var jag verkligen lycklig över att jag somnade så fort. Jag somnar i princip aldrig inom en timme. Det är normalt för mig, så det stör kanske inte så mycket, men det som stör är de där nätterna när jag ligger helt klarvaken i två-tre timmar. Det händer typ tre gånger i veckan. Sen någon gång i  månaden ligger jag vaken längre.

Alltså, jag vet ju när jag går och lägger mig att det inte kommer gå. Och jag kan inte minnas hur länge det har varit så, men sen tidiga tonåren i alla fall. Jag har typ trott det varit normalt också. Och det är det väl egentligen, men om jag kan få en timmes mer sömn varje natt så är jag jävla glad för det. Så nu ska jag börja föra sömndagbok och följa den här boken som min bibel.

Återkommer om åtta veckor med ett förhoppningsvis positivt resultat.

Jag har ringt Vällingbys ungdomsmottagning tio gånger i dag, har någon svarat? NEJ! Jävla idioter, jag har försökt sen i fucking jävla torsdags att nå dom, och det är ALLTID ett livsprojekt att försöka få tag på dom. Blir så himla trött, hur kan det vara så svårt att bara få en jäkla tid? Och inte kan man bara knata dit heller, för de har ALLTID dörren låst, och det har hänt att jag har fått stå och vänta i typ en kvart fastän jag har bokat tid. Jag är så sjukt jävla irriterad just nu, snart skiter jag i det här och då är det deras fel om jag dör av min jävla magvärk.

Jag är trött och irriterad och har ont. Så nu tänker jag tröstäta glass och bara förbanna hela världen. ÅÅHH!!!

Fick ja i dag. Slutprojekt väntar efter påsklovet och jag har funderat på vad jag vill göra, och om det vore lämpligt, vore det bra, men ja. Jag bestämde det, det är bra. Och så fick jag ja. Stort tack till honom. Har tänkt hela kvällen på hur jag kan utveckla det, och jag har idéer. Ska ringa Helena & Bosse i morgon och brainstorma.

I kväll har jag spelat Buzz med Sebbe & Antonia. Sen tittade jag på The Road med mamma och pappa. Fick lite livsångest. Man kan bli deprimerad för mindre säger jag bara.

Och haft Daniel Merriweather – Red på repeat. Fantastisk låt. Sov gott.

Hur fan kan det vara så svårt att hitta en sysselsättning som känns rätt, det finns ju så mycket!? Jag skiter i det här nu och åker till Sebbe och äter lasagne.

So long.

Tessans plånka försvann i går. Under en sträcka av tio meter. Jag förstår det fortfarande inte. Vi lekte lite Beck på parkeringen och i bilen och på pizzan, men den förblev försvunnen. Fattar ingenting! Den bara upplöstet i tomma intet.

Hade förresten tre mardrömmar i natt. En var iofs bara en stressdröm om att jag skulle på bröllop och inte visste vart eller vilka som skulle gifta sig, vilket ledde till ett övertygande om att jag var psykiskt sjuk. Sen drömde jag att jag såg en jättesöt flodhäst fångas upp av en jättevåg och krossas mot asfalten. Den värsta utav dom alla var den sista. Jag drömmer att jag vaknar av att jag har hela munnen full av myror. Och jag skriker och spottar myror, och ser att det är myror överallt. De är innanför mina kläder och i mitt hår, och hela väggarna och golven är fulla av svarta små myror. Jag skriker och springer ut ur rummet och inser att det är likadant i hela huset! Alltså ni kan inte förstå hur svettig jag vaknade. Spottandes. Jag bara låg där i min säng och spottade och fräste och tittade på alla väggar och fattade ingenting. Så jävla äckligt. Fyfaaan säger jag bara.

Sen det första jag ser när jag kommer ner i köket är ett filpaket med bilder på myror på baksidan hahaha. Fan vad illa jag mådde.

Någonting konstigt händer. På en vecka har jag fått utbrott på två personer som bara förtjänade en tredjedel. Att jag har känt riktig ilska två gånger på en vecka är för mig helt och hållet overkligt. Två gånger per år. Oftare än så blir jag inte arg. Nu känner jag mig som en vulkan. Jag var på jättebra humör när jag lämnade Borlänge i går, men efter att ha spenderat två timmar på ett tåg med mig själv så var jag på skitdåligt humör. Jag var så jävla sur utan att veta varför. Det är ju bara jag, men när det går ut över andra sådär… Det känns inte så bra alls.

Jag har alltid haft sådan god kontroll över mina känslor, och nu är det helt plötsligt något som jag inte kan greppa. Det har liksom varit mitt triumfkort. Mitt humör, mitt eviga tålamod. Och jag känner det, jag känner det där lilla giftet som rinner ut i ådrorna vid minsta lilla.

Kanske överdriver jag. Kanske börjar jag bara fylla ilsk-kvoten som de flesta människor har. Det är bara det att det är obehagligt när man inte reagerar som man brukar längre, bägge två bad jag dra åt helvete, det har jag aldrig gjort förut. Och det var egentligen skitsaker.

Kanske är det bara en period, jag hoppas det. För är det något jag verkligen avskyr så är det arga människor.