”Sebbe vet att han ska dö”
Herre min skapare. Vi skulle diskutera en text idag som hette ”Sebbe vet att han ska dö”, ett reportage om en femtonårig killes sista veckor i livet. Han hade varit cancersjuk i tre år. Både jag och Jessica satt med tårar i ögonen, och det var så hemskt att jag fick gåshud när vi skulle prata om det sen. Fyfan vad hemskt. Jag har följt en blogg i ett par år, www.alfons.blogg.se, handlar också om en liten kille som dog i cancer när han var fem tror jag. Och när han dog hade jag redan följt bloggen i ett halvår, och ni anar inte hur mycket jag grät. Hela mitt tangentbord var vattenfyllt, det var så himla sorgligt.
Läste i det där reportaget att av alla cancerfall så är det en halv procent av dom som drabbar barn under femton. Det är så lite, men fan så hemskt det är när det händer. Fast på ett sätt så plågar jag mig själv med det ändå. Både jag och Carro grät tsunamivågor när vi läste En sorts kärlek av Ray Kluun. Det är den sorgligaste och hemskaste bok jag läst.
Varför skriver jag om det här, det är ju bara jättesorgligt? Man ska vara glad att man är frisk, som min mamma alltid säger.
Jag donerade tvåhundra spänn till barncancerfonden för ett halvår sen, sen hade jag gott samvete i månader för det haha. Man kanske borde göra sånt mer. Eller jag vet inte. Ibland kan det kännas så menlöst att donera pengar till sånt, men vafan. Något ska man väl göra.
Annars då? Jag har upptäckt att jag är extremt kittlig i nacken, till Arvids stora glädje. Och så åker jag till Stockholm imorgon. Herregud vad skönt det ska få bli att komma till ett ställe som har take away-latte haha.
NU SKA JAG KÖPA TÅGBILJETT <3