Människor man bara älskar och det är bra.
Malin är den enda vännen jag har som jag inte vet hur vi träffades. Klart man kan gissa, jag menar, vi bodde nästan grannar och våra föräldrar grillade i bland och min mamma feströkte och vi tittade på Änglahund. Jag grät, det gjorde inte Malin. ”Det är bara på film Cicci” sa hon lillgammalt. Vid pulkabacken fanns en sten som såg ut som en miniatyrversion av klippan i Lejonkungen. En liten skogsdunge som var spännande att utforska och släpa snowracern genom under Hässelbyvintrarna. Jag är ett år äldre, och var ett huvud längre. Vi ritade skattkartor en gång som ledde oss till sandlådan som vi grävde i med blekröda plastspadar. Minns Malins besvikelse över att inget fanns i det decimeterdjupa hålet, och när hon inte såg kastade jag i en lika blekröd plastbil och skrek ”titta Malin!”
Minns fler vårar och somrar än höstar och vintrar. McDonaldskalas och picnic och godistiggande under påsken. Fan, barndomen var så enkel. Jag vågade inte gå in i skogen (allvarligt talat, är det en skog? Jag gick aldrig längre in än 20 meter, man kan säkert gå igenom den på tio minuter) för det fanns ju fula gubbar där. Malin blev sur och kallade mig fegis och gick hem. Jag plockade vitsippor i den trygga dungen och jag pratade med mig själv, sa ”Malin Dumbom”. Hårt liv. Dagen efter lekte vi med Malins dockteater.
Som en syster, det är du och kommer alltid vara.
