Och här står livet i farstun, så nära inpå, men det är något som gnager ändå.
Är pmsig och får en klump i halsen till Hjärter dams sista sång. Planerar Bosnien och Uppsala. Gud. Nervös, resfeber. Ska nog till Karlstad och fika. Hittade passet under sminkväskan i går. Har inte städat rummet. Rensar mobilen. Får roliga sms från Tessan, fnissar. Dricker kaffe till chokladpuddingen. Äter paj till Kobra. Provar kläder, lånar jeansjacka. Läser bok om Zlatan. Håller Per sällskap i rökhuset. Rosa snusdosor, rosa ciggpaket. Hostar, lite förkyld. Planerar en höst utomlands. Ångest, mailar jobb. Ångest. Tittar på Zlatan på omslaget. Inser att han har tatuerat sin pappas namn på överarmens undersida. Han som upprepade mantrat ”Kämpa, kämpa, kämpa” för honom när han tränade med knattarna i Rosengård för sådär längesen. Det är fint. Vill ha en tatuering nu, men vad och varför, herregud det kommer göra ont.
Åker till Uppsala i morgon, varvar resefebern med eufori. Vill för mycket, ska snart börja om på noll igen. Är lite rädd, försöker vara lite modig. Tänker för mycket, ordbajsar, funderar, blir glad, skrattar mer nu än förr, men får klump i halsen till Winnerbäck för jag tycker om honom. Fixar naglar på Lisas säng. Pratar kärlek. Inser att jag har allt här och i Stockholm. Allt. Mitt allt finns i två städer.
Jag vill ta allt med mig härifrån, långt härifrån.