Thats the hardest part, yeah thats the hardest part.
På söndag ska jag och Malin ta och begrunda livet över en långpromenad. Klart livet inte blir som man tänkt sig, och klart att livet blir vad man gör det till. Men jag är i en livskris. Jag har kanske tappat fotfästet lite, jag vet inte. Men hon sa en sak som jag verkligen tog till mig av. Att folk är så dåliga på att pusha varandra. Jag har slutat pusha folk, jag kan inte ens minnas att jag har gjort några seriösa försök till det på evigheter.
En gång örfilade en kompis mig över en latte och sa ”SKÄRP DIG!” och jag blev fanimig ganska tacksam över det. Och jag är tacksam över små sms eller mail som kan komma i bland. Och jag är tacksam över planerade långpromenader som endast går ut på att bena ut livskriser.
Jag har egentligen stödet i ryggen, jag är bara så jävla ouppmärksam på det. Fan, Cecilia, ta dig i kragen. Jag behöver en örfil.