Who the hell could know me better than me, man i could die figuring out.
Någonting konstigt händer. På en vecka har jag fått utbrott på två personer som bara förtjänade en tredjedel. Att jag har känt riktig ilska två gånger på en vecka är för mig helt och hållet overkligt. Två gånger per år. Oftare än så blir jag inte arg. Nu känner jag mig som en vulkan. Jag var på jättebra humör när jag lämnade Borlänge i går, men efter att ha spenderat två timmar på ett tåg med mig själv så var jag på skitdåligt humör. Jag var så jävla sur utan att veta varför. Det är ju bara jag, men när det går ut över andra sådär… Det känns inte så bra alls.
Jag har alltid haft sådan god kontroll över mina känslor, och nu är det helt plötsligt något som jag inte kan greppa. Det har liksom varit mitt triumfkort. Mitt humör, mitt eviga tålamod. Och jag känner det, jag känner det där lilla giftet som rinner ut i ådrorna vid minsta lilla.
Kanske överdriver jag. Kanske börjar jag bara fylla ilsk-kvoten som de flesta människor har. Det är bara det att det är obehagligt när man inte reagerar som man brukar längre, bägge två bad jag dra åt helvete, det har jag aldrig gjort förut. Och det var egentligen skitsaker.
Kanske är det bara en period, jag hoppas det. För är det något jag verkligen avskyr så är det arga människor.