This is were we belong.
Kanske inte riktigt ledsen, det är inte där jag är. Snarare drabbad av en personlighetskris, känner mig osäker på de fasta punkterna i mitt liv, saknar en mentor, någon med det rätta svaren i bagaget, någon som kan räta ut mina frågetecken. Mycket begärt, jag vet. Jag ska kunna det själv. Om jag inte kan svara, vem kan? Jag ska kunna det.
Senast jag skrev något jag var nöjd med var i våras. Novellen jag gav till Malin. Den hette Porcelain, Porcelain och är fruktansvärt pretto. Tycker jag nu, tyckte jag inte då. Jag skickade den hit, varför vet jag inte. Jag ville väl visa min kreativa sida, lite det här: Läs det här, för det är jag när jag är nöjd.
Det här kväver mig, ingenting vill jag släppa i från mig, ingenting vill jag kalla mitt, ingenting får stå ovan mitt namn, för det är inte bra.
Jag ska ur det här, jag ska acceptera att det jag skriver, det är så det är. Just nu är det vad jag kan prestera. Jag måste det. Det är bara ord, det ska inte vara såhär svårt.
Det ska bara inte det.