Det hundrande inlägget skrivs av en smultronvinspoet som inte är poet men önskar att hon vore.
Klockan är just nu 03:49 och jag har precis druckit en grogg på vatten och bakis-brustabletter. Sitter här nu, i ett moln av tunga lemongrass-rökelser och tungt bakishuvud och filosoferar. Funderar mycket på de omkring mig nu för tiden. Jag har vissa personer som på både fysiska och psykiska sätt är med mig varenda dag. Vissa vet att de betyder mycket för mig, vissa kanske förstår det, och vissa har nog ingen aning. Jag umgås så mycket med människor, hörs så mycket med människor, rör mig i samma kretsar som så många människor, som på ett eller annat sätt betyder fantastiskt mycket för mig, som jag är så glad över att få äran att lära känna och få tillbringa tid med.
Det behöver inte vara att den personen lärt mig hur man räddar liv, det kan bara vara att jag riktigt ruttna dagar kan få skratta lite. Bara på grund av att denna människa lättar upp för mig. Förstår ni mitt tänk?
Det är synd att jag inte har lättare för att bara, mitt i en mening, kunna säga ”jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig” till någon, men det gör man ju bara inte, svensk som man är. Så jag gör såhär istället, ni som läser detta (jag tar ju för givet att 99% av de som läser är folk som står mig nära)
Jag hoppas ni vet hur otroligt mycket ni betyder för mig.
Och ja. Klockan är 03:55, jag har druckit a whole lot smultronvin och har sjungit ”Sticks n stones” femton gånger ikväll, men det gör det inte mindre sant.
Ni betyder världen för mig.