Du växte upp i det här lilla landet, du känner doften av skrapsår och grus
Rättegång idag. Den åtalade var 89a och verkade så vettig på något sätt. Han hade redan en ganska brokig bakgrund, med en del straff och sånt. Jag gömmer mig bakom en egen revolution mot den cyniska världen och säger att folk KAN förändras, han ÄR en bra kille, han har bara hamnat fel i livet. Egentligen tror jag ju inte på det själv, men det är så jag vill att det ska vara.
För jag tycker det är sorgligt. Att han har gjort jävligt dumma saker och gud vet varför. Det sabbar hans liv, han sabbar för sig själv. Första delen av rättegången så sa han vid något tillfälle ”vem tror på någon som redan blivit straffad?” och det är ju verkligen så. Han har det inte så bra ställt, och han har inget som ser snyggt ut på papper. Han är dömd, han är märkt.
Det jag alltid kommer hålla fast vid är att jag inte tror på att det finns dåliga eller onda människor. Det finns olyckliga omständigheter, det finns svårigheter, det finns hinder, det finns känslor som vi inte kan förstå oss på, det finns tankar, förutsättningar och allt möjligt som vi omöjligt kommer att kunna förstå hos andra människor. Kanske är jag naiv, kanske är jag blåögd och stundtals rätt dum, men det är något som väcks hos mig när jag ser sånna som den här killen.
Jag vill ta hand om honom, jag vill visa honom andra vägar att gå, andra mål att sträva mot, ett annat liv. Det är en sorts moderskänsla som väcks, som vänds om och blir till ett överväldigande medlidande som jag inte kan hantera eller kontrollera.
Kanske tar jag fel parti, det är inte bra att glorifiera folk som förstör för andra, jag vet. Men när han sitter där, killen som skulle kunna vara en kompis, med sina skrapsår i ansiktet och handbojor så skär det sig i hjärtat på mig.
Jag tycker helt enkelt bara så fruktansvärt synd om honom, och jag har så svårt att förklara, eller ens själv förstå varför.