pocket full of sunshine

Verklighetsalarmet gick i gång på riktigt. Helt plötsligt är en människas hjärta allas sorg och jag tänker varenda gång att det hände på riktigt. Det var inte rykte, det var inte lögn. Det väcker obehag, vad är det i mig som gör att det tar en vecka innan det helt har sjunkit in. Det är obegripligt, men också alldeles för stort. Huvudet bultar, jag tänker på det för mycket, jag vet det. Men det blir bara så svårt att slappna av.

Jag sitter i ett inferno nu, kompat av fågelkvitter. Jag känner mig så glad just nu, men det är där. Ingen mer tragik nu, jag har sett klart på baksidan nu.

Jag skrek just världens längsta fjortonårigidolpublik-skrik, jag har tänkt tanken i veckor, men inte vågat hoppas. MEN JA. Oskar kommer, Oskar jävla Linnros kommer och jag har förvandlats till ett fjortismonster, men ingen kan sabba mitt glädjerus just nu.

Dessutom ska jag till Göteborg i morgon och se på Paolo Nutini. Allt är så satans fantastiskt, jag älskar, jag älskar, jag älskar!

Vilja bli är det bästa albumet jag har hört sedan Markusevangeliet. Jag har blivit förälskad, det här är fantastiskt. Till och med så fantastiskt att jag saknar ord, jag kan inte beskriva hur bra det här är.

Precis vad som behövs en sommar som denna. Underbart.

Middag med Emily och sommarplaner om champagnesangria och sola på klippor. Det enda som inte känns rätt med den här sommaren är två veckors avsaknad av Tessan & Jens. Jag avundas. Eller, över huvudtaget. Jag vill också åka bort. Som jag har kämpat den här våren för att hitta någon lucka, något extra förråd med guldpengar, men det går inte, det går bara inte. Har aldrig i mitt liv velat resa så mycket som jag velat nu.

Thailand eller Australien eller Italien eller vafan jag kan åka till Island nu om det är så. Vore bara så fantastiskt, bara vetskapen om att man kommer att komma hem med erfarenheter och minnen och en tvåveckorsbakfyllavadvetväljag.

Jag får hålla till godo med återvändon till Värmland och känna mig exotisk där. Arvika är trots allt en upplevelse i sig. Nu ska jag sova,

puss&natt.

Jens sov över i natt. Vaknade i morse till dåliga nyheter i Totti-tisha och vi saknade lite ord, och jag upplever att något har lagt sig som ett blött täcke över varje liv de senaste månaderna.

Ser folk på krogen i bland, jag står i en barkö och tänker att man kanske, ja fan borde man gå fram och hälsa kanske det var ju så längesen, men så står man bara kvar och så smuttar man på sitt billiga jävla skitvin, och jag tänker att hon kanske inte känner igen mig, och så dröjer man och funderar och smuttar och hon kanske går ut och röker och jag kanske inte gör det och så går hon hem och så går jag hem

och så är hon borta.

Jag förbannar mig själv för att jag är så fruktansvärt rädd för döden, och det kan i bland svartna för ögonen när jag för ett ögonblick råkar tänka på att någon ska bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Det där jävla oförberedda, som ett lotteri. Jag blir knäpp när jag tänker på det, men jag gör det ändå. Tänker på anhöriga, tänker så mycket att det blir som en förkroppsligad ångest.

Så fruktansvärt oåterkalleligt. Jag är ledsen för det, trots att jag i boken inte kanske borde.

Tyst & tänkande, jag bejakar livet på avstånd i dag.

De senaste dagarna, turbulenta. Inga förmiddagar, de är bortsnoozade. Sen på med högsta växeln, laptop i knät, dokument med namn, nummer, tidningar och ideér, ideér. Ringa viktiga människor, ta passfoto till pressleg, fixa pressleg. Få frågan om jag också ska på bröllop. Muttrande om ett jävla spring. Dumma journalister som inte kollar upp när legget går ut i tid. Ett jävla spring. Ingen kommer in på bröllopet utan pressleg. Tar det som en komplimang, jag ser seriös nog ut för att kunna gå på prinsessbröllop. Tack!

Åka till Odenplan, cruisa med studentflaken, dumpa Bosnientidningar där, åka till Hässelby Strand. En grävmaskin utanför bibliotekets dörr. Tänka om, tänka Åkermyntan. Suck. Tråkigt.

Träffa Sebbe och låna pepp-böcker om företag och TÄNK I NYA BANOR och åka till Uppsala, fira familj och få en nästanstudentpresent och träffa Sandra och bara vara i chock över att åren går och träffa Emily och dricka vin i vanlig ordning och så snart fira Sarahs student.

Det känns bra, allt känns bra. Jag saknar alla från Molkom sådär jättemycketmassor och det är molnigt och kallt, men jag är glad ändå.

& kanske GBG med Zaza & Johan & förhoppningsvis Soffylinn också

• Kulturnatten i Karlstad. Traska fram och tillbaka, dricka öl och gunga gungbräda på museét.
• Festen när vi körde Snurra flaskan och jag tvingade Per att hångla med Alexander
• Den förbjudna kräftskivan i matsalen
• Helgen Tessan kom över. Första utgången i Karlstad. Spöregn och en timmes plattande av hår var förgäves.
• Glädjen när Dana kom in en vecka efter oss andra
• Lisa ramlar av stolen i matsalen
• När mina byxor sprack för att jag skrattade så mycket
• Fyrbo första veckan när Philip misslyckades med att riva av ett papper, skrattade i en halvtimme
• Jag drog med mig Lisa för att slå igenom som hårmodell. Frisören tittar på mitt hår med avsmak, men tar istället sig an Lisas hår med storm.
• Lisa bleker mitt hår och hårhättan fastnar i mitt hår. Blev överlag helt okej förutom en vit slinga i bakhuvudet som var bred som en motorväg.
• Arvids glädje när han upptäcker att jag är tokkittlig i nacken och petar mig med en penna där i flera dagar.
• Diskussionen om en artikel som spårar ur. Folk skriker ”håll käften” och ”nästa som avbryter mig slår jag” och är helt galna, Bosse sätter ner foten och gör en talar-lista som ingen följer.
• Alex har bestämt sig för att börja träna med gymgrossisterna och börjar med viloveckan som blev till ett viloår
• När alla kallade Peter Tore bara för att Lisa var övertygad om att det var så
• Jag skulle fixa vuxenpoäng och ordnar mig ett Coop-kort. Blir så nervös av Snyggven i kassan att jag skriver helt fel personnummer två gånger efter varandra.
• Alla gånger vi har liftat, gått på vägar, vinkat, klättrar upp och ner för lastbilar och alltid, alltid kommit hem i välbehåll.
• När mamma klippte av allt mitt hår, jag grät och bar min leopardbasker i tre månader.
• Måndagsbasketen, speciellt Lisas enda mål som var ett självmål
• Helena ska ta upp en penna på golvet och slår i huvudet i bordet
• Luciavakan i Karlstad, Old Dogs, världens töntigaste film, men jag var så sjukt trött att jag skrattade hela filmen.
• Gången när jag skulle prata inför en gymnasieklass om Molkom och jag råkar insinuera att vi festar lite. I bland. Ganska ofta.
• När snön kom till Molkom, slänga sig i snön efter bastu och åka sopsäck nerför Karlfeldtstigen.
• Julavslutningen. Zazas fina sång, Freddys julklappsutdelande, min och Pers karatefylla.
• Dagen efter när jag blir väckt av Lisa som bär mig till skolan
• När Per samma dag ska hitta sin mammas nummer på Eniro och skriver ”mamma, karlstad”
• Kvällarna och nätterna vi gjorde MT och var höga på socker, gjorde raketen och fick psykbryt.
• Bastukvällarna med olivoljeinpackning och Pers nakenchocker
• Eli och Robin skulle ”inviga” mig och Lisa i Lilla spa, men jag sprattlar så mycket att jag i stället har ihjäl Elis redan skadade knä
• Alex pajer
• När vi såg Upp! Och jag och Lisa grät som barn
• När vi hade sleep over på Västan och Lisa snoozar på högsta volym i arla gryning och Per är sur i tre dagar
• Gympassen till raggarmusik
• Guldbaggegalan och första Idol-avsnittet. Hela Molkom samlade i tidningsrummet.
• Kvällarna på taket i solnedgången
• Winnerbäck i Karlstad
• Katastrofnatten i Karlstad som slutade med en taxiräkning på 700 spänn.
• Promenad på isen med Micke på krycka i släptåg
• Alla ”jag är hungrig”-samtal i köket alldeles för sent
• BOSNIENRESAN HERREGUUD, Romana&Laika på äventyr, hopp i sängen, tråkiga backpackers, alkoholfria barer, galet barn i glassbaren, vattenpipor och män utanför mitt duschfönster
• Alex & min tripp till Väse för att hälsa på en svartlistad grisbonde. Det var mörkt och vi körde vilse och vi kom hem fem minuter innan deadline.
• Vinter-OS, Pers glädjeyra när Ferry tokvann, övernattning på Västan med Sverigetröja och madrasser på golvet
• Alla hjärtans dag, rosor från Freddy och geléhjärtan
• Zazas ordvitsar
• Slutprojektet och all ångest och slit med det
• Samtalen i rökhusen som för alltid kommer att få stanna där
• När jag råkade slå Simon i huvudet
• Alla fester som slutat i köket, på Eriks rum, med en ambulans, med skobål på parkeringen, med svarttaxis som nästan kör av vägen, med mig själv som är utelåst för att jag aldrig tar med mig nycklarna
• Hampus julpysslar och myntar uttrycket ”lager på lager”
• Jag trampar på Zaza som stukar foten när vi spelar basket
• Det hysteriska quizdags…
• När VF kom och intervjuade oss om riskerna med vattenpipor
• Johans kramar, kommentarer och inrusningar i mitt rum
• När alkoholbilen aldrig nådde Konsum
• Ally McBul i sexan
• Jessicas fina foton
• Johans frenetiska fulfotande underifrån
• Bosses ”du ska inte bli förvånad om DN nappar på det här”
• All sönderspelad musik
• Alexander Kyckling-låten
• Slutstädningen och den oförglömliga avloppsbrunnen
• Skolavslutningen. Gråt, gråt, gråt, katastrofalt mycket gråt…

Och jättemycket kärlek.

Gruppfoto på Fyrbo. Bära Per på ryggen och vinna i boule. Skvallra med Bosse och Helena, dricka vin och äta tårta som ser ut som en tidning. Mysa med Coco och göra grillspett. Malin som håller tal och blir tårögd. Berätta anekdoter om Johan, paddla kanot, lida lite, lida lite.

Lyssna på Crash test dummies nya skiva, konstigt nytt sound, byta till Aqua för att slippa känslor, bli väckt av hurtig Lisa, solsken ute, solsken inne. Höra musiken från alla rum, Salem ur Jessicas. Kärleksfotografier och prata, prata, prata.

Torkad ros i taket som jag fick av Freddy på alla hjärtans dag, mitt år nerpackat i lådor. Ballonger utanför Gamla, städvarningar på Västan.

VF och vattenpipor och mjukt gräs och myror på benen och kaffekoppar vi glömmer att ta in och filmvisningar och rörd till tårar, jag är så rörd till tårar.

Det här är slutet på vår film.

Du kom förbi mig i en dröm häromnatten. Det var en underlig dröm, en sådan som inte passar in i mönstret. Du tredubblade dig och hade tre utseenden för varje tid jag har känt dig. Inte diffust, inga ljud, inga dofter, men ett superstarkt fokus. Jag stod verkligen framför dig, jag gjorde det. Det var din röst, det var ditt kroppsspråk. Det var du, och du gav mig ett nytt fragment att få minnas. Något nytt.

Gud så jag saknar dig.

Sofia-Linn står utanför Västan. I sin hand sitter den minsta lilla fågelunge jag någonsin sett. Nykläckt, med tunna tussar till fjädrar och stängda ögon. Den öppnar den pyttelilla näbben, piper efter mat. Hysteri utbryter. Är det verkligen sant att skadan redan är skedd när en människa tar i en fågelunge? Kan man lägga tillbaks den i boet? Bör man ge den mat? Vatten? Var är mamma? Vi står flera stycken, jag med min laptop i knät, febrilt letande efter Smådjursklinikens telefonnummer och diverse veterinärer. Alla har redan stängt.

Rätt var det är så kommer en till, lika tunn liten fågel farandes genom luften. Boet är lokaliserat till sop-förrådets tak. Naturvårdsverket säger att ja, peta tillbaka ungen så fort som möjligt, det är okej. Flykting nr 2 kravlar omkring på marken. Jag har honom i min hand, liten, fjäderlätt. Lägger handen lätt över så att han inte ska frysa. Erik kommer och får ta emot fåglarna när han ska lägga tillbaks dom. Flykting 1 och Flykting 2 får komma tillbaks till det mjuka fågellivet i taket igen.

När jag gick hem så hördes inget fågelkvitter längre. Tittade på marken efter fler flyktingar. Fann inga. De var så små och sköra. Jag smalt, och vi räddade dom.

Sen drack vi cider på taket och skrattade jättemycket.