Dom tog mig till en plats där inget växte, till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid. Dom tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus där alla dörrar var så tunga att dom inte krävde lås.
måndag, juni 28th, 2010Tre timmar på Sös. Vid entreén en stor skylt med ”ett sjukhus genom livet” och på en av bilderna ett gigantiskt vitt kors. Jag sitter i väntrummet och in kommer en tjej på kryckor, en man med ett stort bandage trampar irriterad omkring, människor med likbleka ansikten och jag tänker att inte fan kommer jag komma levande ut härifrån.
Blindstirrar på den knallröda ”VÄLKOMMEN TILL SÖS AKUTMOTTAGNING” och tänker att bara hela känslan att vara där är vidrigare än hela mitt tillstånd just då. En kvinna kommer inrullandes på bår, jag hör hur hon gråter till den manliga sjuksköterskan att hon har ont i magen. Jagmedjagmedjagmed. Får dödsångest, vill inte ligga på någon bår, överväger att åka hem.
Jag åkte från jobbet till Vällingby halv tre och åkte från SÖS strax efter åtta. Lugn och relativt friskförklarad och ännu mer livrädd för läkare. När jag såg mitt eget blod efter blodprovet så mumlade jag att jag nog inte mådde så bra och jag minns inte ens hennes ansikte, för jag tänkte bara på var jag skulle slå i huvudet någonstans om jag skulle svimma.
Skitdag, säger jag bara. Vilken fruktansvärd skitdag. Två ipren och sen sova, det blir min kväll.