Always remember, there is nothing worth sharing like the love that let us share our name
torsdag, juni 17th, 2010Verklighetsalarmet gick i gång på riktigt. Helt plötsligt är en människas hjärta allas sorg och jag tänker varenda gång att det hände på riktigt. Det var inte rykte, det var inte lögn. Det väcker obehag, vad är det i mig som gör att det tar en vecka innan det helt har sjunkit in. Det är obegripligt, men också alldeles för stort. Huvudet bultar, jag tänker på det för mycket, jag vet det. Men det blir bara så svårt att slappna av.
Jag sitter i ett inferno nu, kompat av fågelkvitter. Jag känner mig så glad just nu, men det är där. Ingen mer tragik nu, jag har sett klart på baksidan nu.