Plötsligt så händer allt och det blev så som det blev, men du är mitt vackraste nederlag och jag är stolt över det.
Jens sov över i natt. Vaknade i morse till dåliga nyheter i Totti-tisha och vi saknade lite ord, och jag upplever att något har lagt sig som ett blött täcke över varje liv de senaste månaderna.
Ser folk på krogen i bland, jag står i en barkö och tänker att man kanske, ja fan borde man gå fram och hälsa kanske det var ju så längesen, men så står man bara kvar och så smuttar man på sitt billiga jävla skitvin, och jag tänker att hon kanske inte känner igen mig, och så dröjer man och funderar och smuttar och hon kanske går ut och röker och jag kanske inte gör det och så går hon hem och så går jag hem
och så är hon borta.
Jag förbannar mig själv för att jag är så fruktansvärt rädd för döden, och det kan i bland svartna för ögonen när jag för ett ögonblick råkar tänka på att någon ska bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Det där jävla oförberedda, som ett lotteri. Jag blir knäpp när jag tänker på det, men jag gör det ändå. Tänker på anhöriga, tänker så mycket att det blir som en förkroppsligad ångest.
Så fruktansvärt oåterkalleligt. Jag är ledsen för det, trots att jag i boken inte kanske borde.
Tyst & tänkande, jag bejakar livet på avstånd i dag.