Sofia-Linn står utanför Västan. I sin hand sitter den minsta lilla fågelunge jag någonsin sett. Nykläckt, med tunna tussar till fjädrar och stängda ögon. Den öppnar den pyttelilla näbben, piper efter mat. Hysteri utbryter. Är det verkligen sant att skadan redan är skedd när en människa tar i en fågelunge? Kan man lägga tillbaks den i boet? Bör man ge den mat? Vatten? Var är mamma? Vi står flera stycken, jag med min laptop i knät, febrilt letande efter Smådjursklinikens telefonnummer och diverse veterinärer. Alla har redan stängt.
Rätt var det är så kommer en till, lika tunn liten fågel farandes genom luften. Boet är lokaliserat till sop-förrådets tak. Naturvårdsverket säger att ja, peta tillbaka ungen så fort som möjligt, det är okej. Flykting nr 2 kravlar omkring på marken. Jag har honom i min hand, liten, fjäderlätt. Lägger handen lätt över så att han inte ska frysa. Erik kommer och får ta emot fåglarna när han ska lägga tillbaks dom. Flykting 1 och Flykting 2 får komma tillbaks till det mjuka fågellivet i taket igen.
När jag gick hem så hördes inget fågelkvitter längre. Tittade på marken efter fler flyktingar. Fann inga. De var så små och sköra. Jag smalt, och vi räddade dom.
Sen drack vi cider på taket och skrattade jättemycket.
