pocket full of sunshine

Vi gör tidning. Jorvids nya valp Coco var här i går och mitt fokus var som bortblåst. Coco somnade i mitt knä och lite senare duschade jag i en timme och tittade på Blinkande lyktor. Nya tag i dag, jag tror det rör sig nu. Går kanske ganska bra till och med. Blir en tidning trots allt. Varmt ute som fan, äta skolmaten ute och lägga sig i gräset och vila lite med Johan. Har gräs och kryp i håret och Lisa är och badar. Jag vill säga att det typ är sommar nu och det gör mig happy, happy, happy.

Tycker det mesta är fantastiskt nu och jag är kär. Förvisso i Från och med du med Oskar Linnros, men ändå. Kärlek är kärlek.

Inlägget nedan ledde till ett öppnat dokument som jag faktiskt skriver i. Ska reda ut en sak i taget och insåg efter ett par rader att jag inte minns. Jag kunde inte ens komma på vilken månad som du försvann i. Vilken jävla månad. Helt otroligt. Jag minns inte hur lång tid det gick mellan kvällen jag fick veta och när jag satte mig på tåget till Borlänge.

Jag läste någonstans att vid traumatiska upplevelser så blockar hjärnan för att man inte fullständigt ska gå under, det blir långsiktigt svårare att bearbeta om man inte minns, men kroppen handlar i nödsituationer. Stänger av sinnen och intryck, som att det inom en bor en tvåmetersväktare som helt plötsligt, efter att ha motarbetat en i flera år, stänger alla dörrar och skriker ”nu räcker det, hon klarar inte mer”. Och min inre hjärnportvakt stängde de här dörrarna för månader sen och nu märker jag det.

Jag tänkte jävligt länge de första tio raderna, men sen kommer jag på mer och mer saker, fler och fler minnen kommer tillbaka. Sådant jag inte tänkt på sen i mars (jag kollade min mail och kunde luska ut vilken månad det var). Jag ska skriva ner hela skiten, allting jag har tänkt och ältat de senaste månaderna ska ner på papper.

Sen ska jag åka till min favoritstrand på Ekerö och kasta allt i vattnet.

Händer mycket nu. Jag är uppe i mycket, ändå upplever jag samma besvärliga känsla som för ett par månader sen. Två kanaler, alltid två kanaler på samtidigt. Den ena som upptar det vardagliga, det som måste fungera. Och den andra där tankarna ständigt är på flykt. Fick en dator på min födelsedag. Är strålande glad, för nu kan jag ha min musik. Mina bilder. Mina texter. Mina ständigt brusiga kanaler är förmodligen en konsekvens av att jag skriver för lite. Under min säng i Hässelby har jag sjutton dagböcker. Att jag slutade var så jävla dumt. Ingen har fått ta så mycket skit som min dagbok, jag luftade mycket där. Jag ventilerar annorlunda nu. Lisa hade ingen hemnyckel och fick sova över hos mig i natt. Vi pratade tills vi somnade, och jag kom på mig själv med att bara ösa galla över den uppenbara idioti som finns.

Det var skönt, det behövdes, men jag har svårt att sluta när jag väl har börjat. Jag är duktig på att samla på mig och sedan spy upp allting som legat och dragit sig i hjärnan. Det är ingen nyhet för mig att jag tänker för mycket, jag önskar att jag kunde stänga av det, att jag också bara kunde koppla bort. Men jag gör inte så, jag fungerar inte så riktigt.

På min spotify har jag Oskar Linnros på repeat. Han är fin, och Från och med Du träffar mig som hundra förgiftade Amorspilar i bröstet. Jag har min musik som terapi, jag har nummer i min telefonbok som jag kan ringa närsomhelst på dygnet och bara skrika ut mina våndor.

Det finns en ständigt förvånad sida av mig som dagligen upptäcker hur människor fungerar. Jag känner mig lurad på det vackra i mänskligheten, vad är det alla har förstått som jag har missat?

Jag stänger inte av mina kanaler som brusar på högsta volym, jag försöker höra mig själv.

Kom precis hem från en lång bilfärd från Molkom. Inväntar Tessan som jag ska ha myskväll med. Rederiet, middag, hårfärgning, sova över… Snacka, snacka, snacka! Hade tänkt gå på Musikkollektivets spelning i kväll, men fan. Är så trött och sliten efter de senaste veckornas vilda nätter och stressiga dagar. Tror jag behöver en kväll som denna.

Jag behöver komma i från lite i bland.

I skolan tänder jag flitets lampa som bara får strömavbrott gång på gång. Jag är ofokuserad. Laddade upp med en helkväll i går i datasalen. Skrev tusen tecken på fyra timmar. Not my finest moment. Texten om Enes Zlatar blir inte riktigt bra, vi snackar inte självkritik här, vi snackar total failure. Egentligen är jag stressad och jag och Lisa konstaterade just att ingen annan utväg finns. Vi SKA vara klara om ett dygn, texterna kommer inte skriva sig själva. Jag har nästan gjort klar en. Två kvar.

Tanken är Stockholm i morgon. Kommer bli dyrt med tågbiljetter, men kanske att jag måste köra på det i alla fall. Jag fyller år på söndag. Tjugotvå jävla år. Jag är i en identitetskris. Åldersnoja. Kanske att jag gör något drastiskt för att minska min ångest över detta plötsliga skutt upp i ålderdomen. Något som verkligen vore drastiskt är ju om jag slutar surfa och pluggar i stället. Damn. Tagga till Cecilia, du måste nu.

När vi skulle åka till Uppsala så öppnade sig min väska i korridoren och allt flög ut. Väskan gick inte att stänga sen så jag fick låna Lisas. Det har funkat skitbra hela Uppsala och hela Sarajevo, men när jag kom hem så gick den inte att öppna. Det är en sifferkod på som Lisa inte hade koden till, trots tappra gissningar. Så jag satte mig och började slå in koden 001, fortsatte med 002 osv. När jag har slagit in 999 så har helvetet fortfarande inte öppnat sig så jag fick tillåtelse att ha sönder låset. Så nu har jag packat ner min skit igen och bundit en rem kring den där satans väskan.

Jag har haft sönder två resväskor på en vecka och om mindre än en månad måste jag flytta tio kvm skit till Stockholm. Det kommer bli jävligt intressant. Veckans projekt blir att rensa ut kläder och skänka till fattiga barn. Booyah.

Mitt i natten. Har precis kört till krogen och kört hem. Orkar inte dricka något, känner mig slut. Gött att bara sitta i bilen och snacka skit. Sarajevo var en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt. Har träffat härliga människor och växt ihop lite mer med min bosniska room mate. Skulle kunna tänka mig att flytta dit om de bara blir lite bättre på engelska. Faktiskt. Kom till arlanda och bara kände ett sting av ångest. Vill inte Stockholm. Vill inte Sverige egentligen. Vet inte vad jag vill.

Min lånade väska har gått i baklås och mitt allt ligger i den. Vet inte hur jag ska lösa det.

Är för trött för att sova, jag funderar för mycket. Jag har sett och upplevt Sarajevo, jag har lärt mig att uttala konstiga bokstäver, jag har lärt mig säga tack. Ge mig en flygbiljett tillbaka och jag svär på gud, jag ställer mig i en kebabgrill på torget och nöjer mig med mina eventuella två tusen i lön. Bara jag får röka vattenpipa på kvällen och göra mig förstådd på min dåliga engelska så är jag nöjd med livet.

Lite kär i Sarajevo, ja. Det kan man nog säga. Ta mig tillbaka och jag får se när jag ser arlanda igen.