Though I’m past 100,000 miles, I’m feeling very still. And I think my spaceship knows which way to go, tell my wife I love her very much, she knows.
Pappa kommer på onsdag så jag sitter i mitt rum med en massa flyttkartonger. Det är så märkligt att flytta härifrån. De senaste veckorna har bara gått på högvarv. Tiden har runnit oroväckande fort. På kvällarna sitter vi i gräset tills solen går ner och röker vattenpipa och spelar gitarr och pratar och skrattar. Och har sommar.
David Bowie har släppt en live skiva från Reality-touren som jag tycker mycket om. Jag lyssnar på Space Oddity och känner att jag också vill få försvinna i rymden för en sekund. Det är så sorgligt. Jag har haft många ensamstunder i det här rummet där jag fått Bowiesug och inte kunnat sova och kopierat låttexter från Letssingit till den här bloggen och känt mig missförstådd och glad och arg och ledsen och likgiltig och fnittrig och ögonblicksförälskad och bara varit.
Njuter av varenda sistasekund här och väntar på att Lisa ska ringa. Vi ska gå ut på taket och titta på solnedgången.