En tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din.
Händer mycket nu. Jag är uppe i mycket, ändå upplever jag samma besvärliga känsla som för ett par månader sen. Två kanaler, alltid två kanaler på samtidigt. Den ena som upptar det vardagliga, det som måste fungera. Och den andra där tankarna ständigt är på flykt. Fick en dator på min födelsedag. Är strålande glad, för nu kan jag ha min musik. Mina bilder. Mina texter. Mina ständigt brusiga kanaler är förmodligen en konsekvens av att jag skriver för lite. Under min säng i Hässelby har jag sjutton dagböcker. Att jag slutade var så jävla dumt. Ingen har fått ta så mycket skit som min dagbok, jag luftade mycket där. Jag ventilerar annorlunda nu. Lisa hade ingen hemnyckel och fick sova över hos mig i natt. Vi pratade tills vi somnade, och jag kom på mig själv med att bara ösa galla över den uppenbara idioti som finns.
Det var skönt, det behövdes, men jag har svårt att sluta när jag väl har börjat. Jag är duktig på att samla på mig och sedan spy upp allting som legat och dragit sig i hjärnan. Det är ingen nyhet för mig att jag tänker för mycket, jag önskar att jag kunde stänga av det, att jag också bara kunde koppla bort. Men jag gör inte så, jag fungerar inte så riktigt.
På min spotify har jag Oskar Linnros på repeat. Han är fin, och Från och med Du träffar mig som hundra förgiftade Amorspilar i bröstet. Jag har min musik som terapi, jag har nummer i min telefonbok som jag kan ringa närsomhelst på dygnet och bara skrika ut mina våndor.
Det finns en ständigt förvånad sida av mig som dagligen upptäcker hur människor fungerar. Jag känner mig lurad på det vackra i mänskligheten, vad är det alla har förstått som jag har missat?
Jag stänger inte av mina kanaler som brusar på högsta volym, jag försöker höra mig själv.