pocket full of sunshine

När vi skulle åka till Uppsala så öppnade sig min väska i korridoren och allt flög ut. Väskan gick inte att stänga sen så jag fick låna Lisas. Det har funkat skitbra hela Uppsala och hela Sarajevo, men när jag kom hem så gick den inte att öppna. Det är en sifferkod på som Lisa inte hade koden till, trots tappra gissningar. Så jag satte mig och började slå in koden 001, fortsatte med 002 osv. När jag har slagit in 999 så har helvetet fortfarande inte öppnat sig så jag fick tillåtelse att ha sönder låset. Så nu har jag packat ner min skit igen och bundit en rem kring den där satans väskan.

Jag har haft sönder två resväskor på en vecka och om mindre än en månad måste jag flytta tio kvm skit till Stockholm. Det kommer bli jävligt intressant. Veckans projekt blir att rensa ut kläder och skänka till fattiga barn. Booyah.

Mitt i natten. Har precis kört till krogen och kört hem. Orkar inte dricka något, känner mig slut. Gött att bara sitta i bilen och snacka skit. Sarajevo var en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt. Har träffat härliga människor och växt ihop lite mer med min bosniska room mate. Skulle kunna tänka mig att flytta dit om de bara blir lite bättre på engelska. Faktiskt. Kom till arlanda och bara kände ett sting av ångest. Vill inte Stockholm. Vill inte Sverige egentligen. Vet inte vad jag vill.

Min lånade väska har gått i baklås och mitt allt ligger i den. Vet inte hur jag ska lösa det.

Är för trött för att sova, jag funderar för mycket. Jag har sett och upplevt Sarajevo, jag har lärt mig att uttala konstiga bokstäver, jag har lärt mig säga tack. Ge mig en flygbiljett tillbaka och jag svär på gud, jag ställer mig i en kebabgrill på torget och nöjer mig med mina eventuella två tusen i lön. Bara jag får röka vattenpipa på kvällen och göra mig förstådd på min dåliga engelska så är jag nöjd med livet.

Lite kär i Sarajevo, ja. Det kan man nog säga. Ta mig tillbaka och jag får se när jag ser arlanda igen.