pocket full of sunshine

I bland dunkar det i väggen mot Jessicas rum, och jag vet aldrig om det är ett ”den här sängen är för liten, så jag slår i väggen när jag sover”-dunk eller ett ”SÄNK MUSIKEN”-dunk.

I bland blir klockan lätt tre på natten och jag sätter mig utomhus några minuter och tittar på stjärnorna här

I bland ringer Per från en mobil med kasst batteri och avbryter sig själv med ett ”HALLÅ” för att se så den inte har dött

I bland äter jag kladdkaka hos Sofia-Linn och river bort noppor från hennes bruna filt

I bland väcker Lisa mig för att jag har bett henne, och i bland förstår jag inte var på dagen jag är förens tjugo minuter efter jag har gått upp.

I bland mår jag bara jättebra utan någon särskild anledning och det känns så bra.

Satt i Gamlas kök med Zaza och Simon och snackade skit. Appropå ingenting alls så nämner Zaza ordet ”lavett”. Har aldrig hört ordet förr, och inte heller Simon. Tydligen är det ett gammalt ord för att lugga någon. ”Såhär?” frågar jag och tänker mig att jag ska demonstrera på Simon, men liksom träffa håret. I stället träffar jag Simon hårt mitt i pannan. Jag drog mitt livs längsta flämtning, jag trodde ju nästan jag hade dödat karln som lätt jägerpåverkad nästan trillade av stolen. Men ingen större skada verkade skedd så vi mest bara skrattade lite för högt en liten stund.

Diverse lulliga människor gick omkring med vattenpipor och ölflaskor av plast. Sen var klockan helt plötsligt halv ett och jag gick hem utan nycklar. Fick ringa Johan som så många gånger förr. Och som så många gånger förr fick Johan komma och öppna.

Jag, Zaza, Simon och Freddy i knät.  Alla kommer till Stockholm i sommar vid ett eller annat tillfälle och jag tar emot med öppna armar.

Puss.

puss.

Klockan är två, tror att det redan håller på att ljusna. Pappa kom i dag, så nu är mitt rumt kalt och känns obebott. Jag har inget täcke, men sover med strumpor, byxor och linne. Jag har ingen tjocktröja och jag hade tvättid i dag. Jag tvättade aldrig. Orkade inte, glömde lite och orkade inte sen heller. Borde verkligen ha tvättat, borde gjort en jävla massa saker i dag som jag bara inte gjorde.

Till och med min egen tvätt gör mig likgiltig. Jag har kläder så jag klarar mig. Det är okej. Har inte sovit mycket den här veckan. Klarvaken på kvällarna. Vet inte när jag börjar i morgon och jag känner mig likgiltig för det också. Kan inte säga varför, det är en likgiltig vecka bara.

Tänkte i dag att jag borde försöka hitta motivationen, känna drivet. Den är inte där, kan inte tvinga fram den, kan inte tvinga ur någonting. Jag kände glimten av den när jag fikade med Pappa, men den försvann lika fort som hans röda Peugot.

Jag är för trött för att kunna sova, kan inte tänka, kan inte riktigt fungera. Måste få sova, måste sluta dricka kaffe, måste sluta däcka klockan sex för att jag inte orkar sitta upp.

Om jag bara kan få sova en hel jävla natt så lovar jag att alla de där känslorna jag måste ha kommer att infinna sig.

Pappa kommer på onsdag så jag sitter i mitt rum med en massa flyttkartonger. Det är så märkligt att flytta härifrån. De senaste veckorna har bara gått på högvarv. Tiden har runnit oroväckande fort. På kvällarna sitter vi i gräset tills solen går ner och röker vattenpipa och spelar gitarr och pratar och skrattar. Och har sommar.

David Bowie har släppt en live skiva från Reality-touren som jag tycker mycket om. Jag lyssnar på Space Oddity och känner att jag också vill få försvinna i rymden för en sekund. Det är så sorgligt. Jag har haft många ensamstunder i det här rummet där jag fått Bowiesug och inte kunnat sova och kopierat låttexter från Letssingit till den här bloggen och känt mig missförstådd och glad och arg och ledsen och likgiltig och fnittrig och ögonblicksförälskad och bara varit.

Njuter av varenda sistasekund här och väntar på att Lisa ska ringa. Vi ska gå ut på taket och titta på solnedgången.

Har just ödslat en halvtimme av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Bella & Tyra show med Kissie som gäst. Sistnämnda ger mig panik, har världen varit orättvis mot henne? Jag har aldrig följt hennes blogg, men jag hajjar henne inte. Jag satt ensam som en sportkommentator och mumlade saker som ”gud så bitchigt” och ”men snälla” hela programmet.

Nu ska jag ringa Johan och gå till Konsum där mitt smultronvin väntar, i kväll blir det maskerad!

Malin är den enda vännen jag har som jag inte vet hur vi träffades. Klart man kan gissa, jag menar, vi bodde nästan grannar och våra föräldrar grillade i bland och min mamma feströkte och vi tittade på Änglahund. Jag grät, det gjorde inte Malin. ”Det är bara på film Cicci” sa hon lillgammalt. Vid pulkabacken fanns en sten som såg ut som en miniatyrversion av klippan i Lejonkungen. En liten skogsdunge som var spännande att utforska och släpa snowracern genom under Hässelbyvintrarna. Jag är ett år äldre, och var ett huvud längre. Vi ritade skattkartor en gång som ledde oss till sandlådan som vi grävde i med blekröda plastspadar. Minns Malins besvikelse över att inget fanns i det decimeterdjupa hålet, och när hon inte såg kastade jag i en lika blekröd plastbil och skrek ”titta Malin!”

Minns fler vårar och somrar än höstar och vintrar. McDonaldskalas och picnic och godistiggande under påsken. Fan, barndomen var så enkel. Jag vågade inte gå in i skogen (allvarligt talat, är det en skog? Jag gick aldrig längre in än 20 meter, man kan säkert gå igenom den på tio minuter) för det fanns ju fula gubbar där. Malin blev sur och kallade mig fegis och gick hem. Jag plockade vitsippor i den trygga dungen och jag pratade med mig själv, sa ”Malin Dumbom”. Hårt liv. Dagen efter lekte vi med Malins dockteater.

Som en syster, det är du och kommer alltid vara.

I won’t care for you,
like I’m really supposed to.
There are things I’ll do
that could really hurt you.
Don’t you just love goodbyes?
Don’t you just love goodbyes?
 Don’t you just love goodbyes?
Don’t you just love goodbyes?  
 Don’t you just love goodbyes?

One. Five. Six.

Malin ringde i dag. Hon har hornhinneinflammation. En gång såg jag på House när dom tryckte in en nål i en tjejs öga. Det hade dom gjort på Malin. Jag skrek som en giga-pipleksak när hon berättade. Så jävla vidrigt, ni kan inte förstå hur äckligt jag tyckte det var. Synd om Malin, men synd om mig som fick bilder i huvudet och fick gåshud på ögonen.

Sen ringde Lisa och undrade om jag skämtade om strömavbrottet. Det gjorde jag inte, och jag kunde nästan höra hur Lisa började svettas. Hon frågade om Arvid grät. Det gjorde han inte.

Sen ringde Tessan. Hon hade skvaller och vi snackade lite Cilla/Tessanskit. Tessan ringer nästan alltid från dolt nummer, så det blir liksom aldrig läskigt med dolt nummer. Förutom när man svarar ”HALLÅÅÅÅÅÅÅ” och någon som inte är Tessan svarar.

Fick min telefondos av bästa människor i dag igen. Härligt.

Nu är jag liksom uppe sent av ingen anledning, och jag ska kolla på någon jävla innebandy i möra så jag borde kanske sova.

Vi fick strömavbrott i dag. Jag hade inte sparat, men en middag senare så var allt på banan igen. Jag är nervös för den här tidningen. Den kommer bli skitbra, men jag är faktiskt nervös för resultatet. Vet inte varför, tror det är för att jag inte är lika delaktig som förra gången. Har ingen kontroll, och inte speciellt stor koll. Men det är klart det blir bra. Vår klass är grym, det är vi faktiskt.

Kollade lite på I’m not there med Gamlan-folk. Den var inte bra. Seg som fan. Snyggt gjord och ungen var grym. Men nä. Seg, seg, seg. Men jag tycker Bob Dylan har fantastiskt sött hår.

Mitt har redan utväxt, men det vägrar bli långt ändå.