Eller snart i alla fall. I morgon åker jag till Molkom på riktigt och stannar där i två veckor. Sen ska vi fira valborg i Uppsala, gud vad kul det kommer bli. Sen Bosnien… Ja, vi får väl se hur det blir med den saken, eller hur? Men i alla fall. Det är vår, det är aprilhimmel och slutprojektet är klart. Jag tror jag mår bra.
Höst, kallt, utgång i Karlstad, fina.
Var på minnesstund för Malte i dag. Det var otroligt fint och sorgligt. Henrik, hans bror som också var lärare, höll ett jättefint tal. Efteråt gick jag, Natha och Milla runt i skolan. Det kändes väldigt konstigt att vara där. Senast jag var där var jag med Christoffer. På bänken i uppehållsrummet satt vi. Eller han låg. Och nu gick jag förbi den bänken. Jag kommer aldrig mer komma till Hässelby gymnasium. Den är nerlagd. Och de två senaste minnena jag har därifrån är minnen förknippade med betydande människor som inte längre finns.
När jag och Natha gick hem så sa vi det. Hur förbannad mycket som hände under de tre åren. Alla känslor, allt vändes på sin kant och tillbaka igen. Jag saknar den tiden. Den var fin. Jag kan ägna år åt att önska att livet inte var orättvist, att allt borde sett annorlunda ut.
Tända ljus, blommor och Maltes sista foton han tog. Henrik utbringade en applåd för Malte och alla reste sig. En bild på Malte längst fram. Det var fint. Fruktansvärt, men det var fint.
Och så ses vi alla där uppe. Tillsammans.