Tillbringade fyra timmar i Västerås i dag. Jag skulle kunna säga att allt var en intervju, men faktum är, att det då och då förbyttes till en trevlig fika och samtalsämnena gled iväg lite. Inte mig emot. Kände mig peppad påväg hem och var full med tankar. Funderade på om jag hör till funderarna. Som Slutprojektet gör. Jag kallar honom så, han jag träffade i dag. Slutprojektet har en helt annan historia, ett helt annat liv än vad jag lever. Ändå så var det vissa saker han sa som träffade som pilar i hjärtat på mig.
Och nu sitter jag här och har precis torkat frustrationstårar blandat med trötthetstårar efter att jag varken kommit in på mitt bankkonto eller på mitt studentkonto. Det går inte. Tessan får lägga ut pengar för Arvika, och jag får för alltid förbanna Studera.nu för att de inte tillåter mig att ansöka på deras jävla skithemsida. På bussen hem välde bara tröttheten över mig, den här dagen drog mig ordentligt i psyket.
Sen får jag dåligt samvete. Tänker på Slutprojektet. Läser och renskriver anteckningar. Kastas mellan min fortsatta fascination av honom, dåligt samvete för att jag gnäller över skitsaker och sist men inte minst, mitt lilla hjälp-monster som vill plocka upp, plocka isär och plocka ihop rätt igen. Ägnar tiden mellan Västerås och Hässelby till att tänka ut hur jag bäst kan hjälpa.
Sen stänger jag dörren här, försöker slå bort allting. Jag kan nog inte göra det som jag har förträngt den senaste månaden. Jag är bara så trött. Jag kan nog inte hjälpa. Jag kan nog inte slänga mig över hemsidor som inte fungerar. Jag kan nog inte fortsätta jobba med Slutprojektet i dag.
Jag ska gå till sömns och tillåta mig själv att bara få tänka lite mera på Slutprojektet, och då bara som medmänniska. I morgon är en annan dag.
