Jag hatar att missförstå dig som jag förstår så bra.
söndag, mars 21st, 2010För tre år sedan dog en liten pojke i cancer. Han heter Alfons och hans mamma har en blogg som jag fortfarande läser. Jag minns fortfarande när jag gick in på sidan och såg att han hade dött. Ett och ett halvt år hade jag följt hans liv. Jag fick torka av tangentbordet med en handduk. Blev så sjukt ledsen. Han var så liten. Två småsystrar hade han.
Gick in på den bloggen i dag. Och läser om treårsdagen av hans dödsdag. Andra mars. Samma dag som Christoffer. Det blev så konstigt. Samma dag. Vi kommer alltid ha samma sorgedag. Jag vet inte vad som händer när man dör, och det spelar inte längre någon roll. Det är liksom inte en tilltalande tanke, jag finner ingen tröst i det.
På onsdag åker jag hem för begravningen. En följd av andra mars. Det finns något oåterkalleligt med begravningar, något som blir så klart. Det är klart. Oavsett om det är en liten barnkista efter vansinniga attacker av tumörer eller om det är du. Att jag tvingas förstå och acceptera och låta livet gå vidare är hjärtslitande, och enligt alla runt omkring, nödvändigt.
Jag kommer inte förstå vitsen förens jag är där du är.
