pocket full of sunshine

Varje dag när jag åker hem så ser jag solen gå ner. Bussresan är så pass lång att dagsljuset hinner bli totalt mörker. Varje morgon skulle jag kunna se när solen går upp, men då blundar jag. Än så länge har jag aldrig sovit, men jag blundar.

I går när jag åkte hem så såg jag ett moln som var sådär solnedgångsrosa. Och precis ovanpå molnet var en stjärna. Det såg ut som att stjärnan satt på molnet. Jag log, och jag noterade att jag log för mig själv. Och jag noterade att jag tyckte det var vackert.

Om det finns en himmel, om det finns en barnfilmssanning i att vi blir stjärnor, om det där var du, om du försökte göra mig glad, om det var så, om det faktiskt var så

så tack.

Jag försöker resa på mig igen. Tärda Bambiben, men halvhjärtade försök från mig och tio gånger helhjärtade försök från syster och svåger gör det uthärdligt.

Det är svårt att få det att vara som förut. I bland försöker jag och lyckas ganska bra. I bland orkar jag inte ens försöka och då skapar jag själv en stämning som kan tas på. Folk verkar ha förståelse för det mesta, och jag är otroligt tacksam för de som visar den. Eller försöker. Tack, ni fina. Det betyder mer än vad det verkar som.

Jag bor i Borlänge och försöker ta mig igenom en praktik. Hur det går tänker jag inte ens nämna. Jag älskar min syster dock. Hon är världens bästa.