Jag skickade jättemånga sommarjobbsansökningar i dag. Men jag glömde bifoga filerna, så det var bara att göra om och göra rätt. Varken jag, Lisa eller Per har lyckats skicka iväg dom där mejlen felfritt haha. Losers.
NU HAR ISAK SKVALLER, MÅSTE KILA
Fan vad fort hela senaste veckan har gått. Det har hunnit vara helg och grejer. Stockholmshelg. I fredags gjorde jag en suprisevisit hos Sebbe. Det vankades lite kalas och han hade öl i ett badkar. Jag, mitt dumma fan, ignorerade det faktum att jag inte druckit på fem veckor och kastade gladeligen i mig lite allt möjligt som fanns i badkaret förutom vattnet. Blev taxi hem för mig vid ett haha. Träffade Björn där, det var väldigt random. Men sjukt kul i alla fall! Sen i lördags var det samling i Axels lya. Melodifestival med Salem. Jag älskar Salem. Känns som att vi mest strosade runt och undrade vart vi skulle gå hela kvällen, men jag var ändå hemma halv fem. Så jag antar att det var roligt haha.
Kom tillbaks i Molkom i går kväll. Alla är äntligen tillbaks från filmfestivalen! Så jävla gött. Och så fick jag en trevlig överraskning som än så länge är hemlig 
Snart kommer Lisa tillbaks också. Faen så gött.
Sitter i datasalen med Lisa och fnular på ett CV. Går sådär. Käkat middag i Karlstad med Per. Är trött och frusen, det snöar och blåser ute. Westlife på radion. I morgon är det redaktionsövning i Karlstad och jag är inte så taggad på att gå upp i arla gryning i snöstormen, men det får gå. Nu ska vi titta på film och sen ska jag sova. Beslutsångesten för helgen står kvar, orubbat. Åka hem, stanna i Molkom eller följa med Lisa till Linköping? Vad göra, vad göra…
Bilderna är från helgens fika med Natha
I dag har jag skrivit 5674 tecken Kristofer Ahlström. Jag är peppad, taggad. Det här är skitkul, och jag vill massor nu. Senaste veckornas ångest är bortblåst, och kvar finns bara ett växande Ronjakantat ego. Jag vill ha ett kontor med målade vattenledningar och frilansa och vara DUKTIG. Ha självdiciplin. Leverera. Kanske få skrivkramp i bland och vråla ut frustrationen. Glömma äta middag för att jag är så inne i det jag gör. Hämta kaffe men dricker det för långsamt så det blir kallt. Ringa runt, intervjua, bygga ett kontaktnät, sälja, sälja. Sälja mer.
Om det inte är det här jag får göra, då vet jag faktiskt inte vad jag kan ägna mitt liv åt som skulle kännas hälften så meningsfullt för mig.
Kanske inte riktigt ledsen, det är inte där jag är. Snarare drabbad av en personlighetskris, känner mig osäker på de fasta punkterna i mitt liv, saknar en mentor, någon med det rätta svaren i bagaget, någon som kan räta ut mina frågetecken. Mycket begärt, jag vet. Jag ska kunna det själv. Om jag inte kan svara, vem kan? Jag ska kunna det.
Senast jag skrev något jag var nöjd med var i våras. Novellen jag gav till Malin. Den hette Porcelain, Porcelain och är fruktansvärt pretto. Tycker jag nu, tyckte jag inte då. Jag skickade den hit, varför vet jag inte. Jag ville väl visa min kreativa sida, lite det här: Läs det här, för det är jag när jag är nöjd.
Det här kväver mig, ingenting vill jag släppa i från mig, ingenting vill jag kalla mitt, ingenting får stå ovan mitt namn, för det är inte bra.
Jag ska ur det här, jag ska acceptera att det jag skriver, det är så det är. Just nu är det vad jag kan prestera. Jag måste det. Det är bara ord, det ska inte vara såhär svårt.
Det ska bara inte det.
Jag är förkyld, i gränslandet till något annat. Gick till skolan i morse, men jag var tung i hela kroppen och kände att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Så jag gick hem och somnade direkt. Vaknade tre timmar senare och nu känner jag mig lite bättre, men inte bra. Trooooooookiiiit.
Häromveckan mejlade jag Ronnie Sandahl och frågade om han ville ställa upp på samma interjvu som Kristofer Ahlström ställde upp på. Men eftersom han inte svarade, så tog jag det som ett nej. Vem tror ni har svarat i dag? Great. Jag är i och för sig sjukt nöjd med den som jag gjorde, men Ronnie Sandahl var den första som jag verkligen stilistiskt såg upp till. Jag minns till och med vilken krönika som fick upp mina ögon för honom. Han är fantastisk. Surt. Men men. Ska skriva rent min Kristofer-intervju nu. Som by the way också är helt sjukt duktig. Jag fastnade när jag researcha om honom, hans språk är fantastiskt.
Nu måste jag plugga. Och bli frisk.
Var inne på en av de här halvkända bloggarna igen. Var det vanliga. Skitsnack om andra bloggare och egobilder som ser konstigt retuscherade ut. Och så en sak som fick mig att reagera utöver det vanliga. En bild på ett par jeans, och under står det ”Jeans i size zero, hoppas jag kan ha dom”.
Det är hemskt. Jag blir så ledsen av alla konstiga ideal, det är en i-landsepedemi, varenda människa i det här landet har förfan en skev kroppsbild, jag tror inte sjuttonåringarna som pressar in sig i size zero inser att de pusslar ihop en ätstörning förens de har vaknat. Och det kan ta år.
Det är sorgligt att se folk gå över eld och vatten för att bli accepterad i någon annans ögon.
Intervjun gick bra. Kristofer Ahlström var fantastiskt trevlig och bjöd på kaffe och tofflor. Jag är förkyld och dricker naturläkemedel som smakar blomma. Lyssnar på Amanda Jenssen och Lars Demian och Kanye West och går i genom anteckningar och bilder och tänker att fan, jag satte det ändå. Tror det blev ganska bra. Tror jag kan bli ganska bra. Kristofer sa vid något tillfälle att han var sin egen värsta fiende och jag tänkte HÖG FEMMA FÖR DEN. Fan ta mig själv.
Han har intervjuat Markus Krunegård. Då blev jag avundsjuk. Vill jag med. Sen tog jag foton som är babyrosa och åkte hem. Och drack mer blomvatten.