Jag har glömt bort hur det är att vara sådär in i helvetes jäkla kär. Läser saker jag skrev när jag kände så. Och känner inte igen, kommer inte ihåg. Undrar om det är så du känner nu. Som du inte kände då. När det var du och jag och ett låtsasvi.

Malin och Alex firar ett år i dag. Tessan och Kribbe gör det också nu i dagarna. Ett år. Massor av nya par det senaste året, och jag tycker det är så fint. Man blir så glad. Och samtidigt som jag verkligen vill få känna det där galna, fjäriliga, så känns det bara… Nä. Inte rätt tid, inte alls. Jag måste ha stenhårt fokus just nu och måste anstränga mig för att hålla det så.För mina studier, för mina framtidsplaner, så vore det katastrof om en guldhjärtekille kom in nu.

Jag trycker undan tankarna på dom, det får inte äta upp mig, det får inte sno åt sig fokuset. Men när du ger henne smeknamn som du gav mig, då kan allt vad fokus heter bara dra åt helvete. Tanken snuddar vid att få klösa ögonen ur dig. Titta inte på henne som du tittade på mig.

I kväll är det No guy no cry-kväll för mig. Alla hjärtans dag på Västan med de finaste som jag tycker så mycket om och pizza. Det är faktiskt ganska gött att kunna lägga all kärlek på sånt i stället.

Kärlek till er.

Hur många låtar har du på din Spotifyplaylist?

594

Vilken är den första låten?

Calle Kristiansson – Walking in memphis

Och den sista?

I’m from Barcelona – Rec & Play

Vad lyssnar du på just nu?

Chris Isaak – Wicked game

Vilken artist är mest förekommande?

David Bowie

Vilken låt har du lyssnat på mest den här månaden?

Oj… Five for fighting – Superman tror jag.

Har du premium?

Nope. Men skulle kunna skaffa.

Mmm, jag gillar listor snodda från Täbybloggarna såhär på kvällskvisten. Mello var rätt bra faktiskt. Men var hade Dolph tagit vägen!? Det var så många grejer jag ville kommentera till Tessan som såklart hade hållt med men… Nä. Saknar henneee

Nu ska jag nanna. Vi ska knata till Molkom-ön i morgon och vara alla hjärtans dagiga.

Natti.

Tog en kort promenad till vattnet. Traskade över isen och Micke halkade runt på kryckor. Det var ett vackert Molkom. Ligger i min säng. Lavendelrökelser. Pocketboken jag lånat av Lisa. Owl City på lagom mysvolym. De andra tittat på Sex & the city. Jag vill utomlands. Jag vill bli brun, ligga och sola på en strand. Här är det sol. Och en jävla massa snö.

Lite smålullig på vin. Pumpar Bowie och inser stressat att det är sex år sen hans senaste turné. Inget vore en större sorg för mig än att aldrig ha sett honom live. Det är sant. Året efter han var i Stockholm fick jag truly upp ögonen för honom. Irriterande.

Minns när vi satt i pappas bil och han spelade Changes och Heroes och Space Oddity för mig och Carro. Jag älskade Space Oddity. Jag kanske var tio. Och trodde han sjöng ”This is ground control to made your thumb”. Ologiskt, men så sjöng jag. Och älskade den låten. Jag lyssnar inte alltid på Bowie, verkligen inte. Men när det väl händer så fylls jag alltid av något slags överväldigande, ett gigantiskt lugn som har ett difust sätt att säga ”Det är luuuuugnt” på. Det låter trippat, men så är det.

Hans superknarkade musik får mig att känna mig lugn, trygg, hemma.

Owl City – Fireflies

Klockan tolv i natt blev vi klara med redigeringen. Sjukt svårt var det, hade glömt allting typ. Men vi hade sleep over på Västan, la fram massa madrasser och kollade på Gilbert Grape. Efter halva filmen säger Johan ”Nämen! Är det Johnny Depp!?” haha. Sen låg vi och pratade hela natten lång och mös. Vaknade i arla gryning av Lisas monsterväckningssignal på trehundratusen decibel. Terror. Men upp gick vi och utvärderade gårdagens arbete. Uh. Sjukt trött. Ska käka lunch och sen nanna lite.

Har nooooooll planer för helgen, gött med mello i morgon i alla fall. Bläää. Tröttis Ciccis.

När  jag gick i högstadiet hatade jag hemkunskap. Jag hatade matte, jag hade samhällskunskap, jag hatade historia, jag hatade idrott, men mest av allt hatade jag hemkunskap. Jag hatade att min lärare skällde på mig när jag sprang med en köttkniv, när jag skvätte diskmedelsskum, när jag brände sönder kastruller. Jag passar inte riktigt in i kök, jag diskar hellre än lagar mat.

Jag kommer ihåg att jag fick ett minnesvärt ICKE GODKÄNT på provet om kostcirkeln. Omprovet skulle göras efter skolan och det var jag och alla de där stökiga killarna som kastade suddigum i mitt bakhuvud. MEN! Så mycket som jag hatade hemkunskap och min lärare kände jag att det inte var mer än rätt att fuska. Så  jag hade ritat kostcirkeln på min vad. Jag hade mjukisbyxor och la upp vaden på andra låret och ritade av. Jag var så sjukt nöjd, jag kände mig som världens smartaste, jag överlistade kärringen som tyckte jag var den mest odugliga av odugliga.

Men hatet som verkade ömsesidigt slog bara tillbaka på mig. För jag hade gjort tårtbitarna i kostcirkeln i fel ordning MED FLIT så det inte skulle verka som att jag verkligen kopierat boken. För inte fan trodde jag att det spelade roll vilken plats de satt på, men det gjorde det.

”Ja, Cecilia, det gick ju inte så bra den här gången heller”, sa hon triumferande och hade lika gärna kunnat spotta ut rödpennan i mitt ansikte.

Jävla kärring.

Färdigstädat på rum trettitre! Fan vad gött med rent rum, nybäddad säng och nyskrubbat badrum.

Såg på Facebook att Kent kommer till Stockholmo den 26. Jag hade tänkt åka hem den dagen ändå, så nu är jag riktigt sugen på att gå. Fast Tessan är ju inte hemma. Inte lika kul, men jag får spela in och skicka till henne sen

Kanske är jag sist att upptäcka det, vet inte, men jag älskar Freedom med Akon. Jag blir kolsyrad av den, vill bara ut och se världen. Skrika från ett berg haha.

Nu ska vi titta på MAMUT! Har hört att den är skitbra och skitdålig, så ska bli speeenandeee.

Städar för fullt. Jävlar vad skitigt det är här inne, men nu blir det fint . Jag och Lisa var och åkte skridskor tidigare. Så himla fint väder här. Soligt och glittrig snö, som en liten snökula!

Snart middag, sen fortsätta städa!

Vi såg Brothers i kväll på Isaks rum. Den var fruktansvärt stark och jag fylldes av ett dåligt samvete. För ett kort samtal i går på gymmet när en radiopratare hyllade svenskarna som dog i Afghanistan i lördags. Jag kläckte ur mig till Lisa att det var fel att kalla  dom hjältar. Det är fortfarande krig och där finns inga hjältar, inga vinnare. Men sen såg jag den här filmen. Och jag vet inte, jag såg andra sidor av krig som inte riktigt funnits där för mig förut.

Jag antar att de dog för något som de tyckte var viktigt, de kämpade för något värt att dö för. Även om jag inte kan förstå det, så kan det ju inte ha varit förgäves. Det var minnesstund för dom i Järfälla. Det är ganska nära mig. Johanna Hildebrandt skrev en bra krönika om det här i går. Läs den, det är ett viktigt ämne. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johannehildebrandt/article6569771.ab

Johan Palmlöv och Gunnar Andersson. Tjugoåtta respektive trettioett år gamla.

In Nomeni Patri Et Fili Spiritus Sancti.