Tog en kort promenad till vattnet. Traskade över isen och Micke halkade runt på kryckor. Det var ett vackert Molkom. Ligger i min säng. Lavendelrökelser. Pocketboken jag lånat av Lisa. Owl City på lagom mysvolym. De andra tittat på Sex & the city. Jag vill utomlands. Jag vill bli brun, ligga och sola på en strand. Här är det sol. Och en jävla massa snö.
Lite smålullig på vin. Pumpar Bowie och inser stressat att det är sex år sen hans senaste turné. Inget vore en större sorg för mig än att aldrig ha sett honom live. Det är sant. Året efter han var i Stockholm fick jag truly upp ögonen för honom. Irriterande.
Minns när vi satt i pappas bil och han spelade Changes och Heroes och Space Oddity för mig och Carro. Jag älskade Space Oddity. Jag kanske var tio. Och trodde han sjöng ”This is ground control to made your thumb”. Ologiskt, men så sjöng jag. Och älskade den låten. Jag lyssnar inte alltid på Bowie, verkligen inte. Men när det väl händer så fylls jag alltid av något slags överväldigande, ett gigantiskt lugn som har ett difust sätt att säga ”Det är luuuuugnt” på. Det låter trippat, men så är det.
Hans superknarkade musik får mig att känna mig lugn, trygg, hemma.
