Anledningen till att jag aldrig bakar.
När jag gick i högstadiet hatade jag hemkunskap. Jag hatade matte, jag hade samhällskunskap, jag hatade historia, jag hatade idrott, men mest av allt hatade jag hemkunskap. Jag hatade att min lärare skällde på mig när jag sprang med en köttkniv, när jag skvätte diskmedelsskum, när jag brände sönder kastruller. Jag passar inte riktigt in i kök, jag diskar hellre än lagar mat.
Jag kommer ihåg att jag fick ett minnesvärt ICKE GODKÄNT på provet om kostcirkeln. Omprovet skulle göras efter skolan och det var jag och alla de där stökiga killarna som kastade suddigum i mitt bakhuvud. MEN! Så mycket som jag hatade hemkunskap och min lärare kände jag att det inte var mer än rätt att fuska. Så jag hade ritat kostcirkeln på min vad. Jag hade mjukisbyxor och la upp vaden på andra låret och ritade av. Jag var så sjukt nöjd, jag kände mig som världens smartaste, jag överlistade kärringen som tyckte jag var den mest odugliga av odugliga.
Men hatet som verkade ömsesidigt slog bara tillbaka på mig. För jag hade gjort tårtbitarna i kostcirkeln i fel ordning MED FLIT så det inte skulle verka som att jag verkligen kopierat boken. För inte fan trodde jag att det spelade roll vilken plats de satt på, men det gjorde det.
”Ja, Cecilia, det gick ju inte så bra den här gången heller”, sa hon triumferande och hade lika gärna kunnat spotta ut rödpennan i mitt ansikte.
Jävla kärring.