Jag har tittat på Brothers och har fått en liten uppenbarelse.
Vi såg Brothers i kväll på Isaks rum. Den var fruktansvärt stark och jag fylldes av ett dåligt samvete. För ett kort samtal i går på gymmet när en radiopratare hyllade svenskarna som dog i Afghanistan i lördags. Jag kläckte ur mig till Lisa att det var fel att kalla dom hjältar. Det är fortfarande krig och där finns inga hjältar, inga vinnare. Men sen såg jag den här filmen. Och jag vet inte, jag såg andra sidor av krig som inte riktigt funnits där för mig förut.
Jag antar att de dog för något som de tyckte var viktigt, de kämpade för något värt att dö för. Även om jag inte kan förstå det, så kan det ju inte ha varit förgäves. Det var minnesstund för dom i Järfälla. Det är ganska nära mig. Johanna Hildebrandt skrev en bra krönika om det här i går. Läs den, det är ett viktigt ämne. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johannehildebrandt/article6569771.ab
Johan Palmlöv och Gunnar Andersson. Tjugoåtta respektive trettioett år gamla.
In Nomeni Patri Et Fili Spiritus Sancti.