pocket full of sunshine

Var inne på en av de här halvkända bloggarna igen. Var det vanliga. Skitsnack om andra bloggare och egobilder som ser konstigt retuscherade ut. Och så en sak som fick mig att reagera utöver det vanliga. En bild på ett par jeans, och under står det ”Jeans i size zero, hoppas jag kan ha dom”.

Det är hemskt. Jag blir så ledsen av alla konstiga ideal, det är en i-landsepedemi, varenda människa i det här landet har förfan en skev kroppsbild, jag tror inte sjuttonåringarna som pressar in sig i size zero inser att de pusslar ihop en ätstörning förens de har vaknat. Och det kan ta år.

Det är sorgligt att se folk gå över eld och vatten för att bli accepterad i någon annans ögon.

Intervjun gick bra. Kristofer Ahlström var fantastiskt trevlig och bjöd på kaffe och tofflor. Jag är förkyld och dricker naturläkemedel som smakar blomma. Lyssnar på Amanda Jenssen och Lars Demian och Kanye West och går i genom anteckningar och bilder och tänker att fan, jag satte det ändå. Tror det blev ganska bra. Tror jag kan bli ganska bra. Kristofer sa vid något tillfälle att han var sin egen värsta fiende och jag tänkte HÖG FEMMA FÖR DEN. Fan ta mig själv.

Han har intervjuat Markus Krunegård. Då blev jag avundsjuk. Vill jag med. Sen tog jag foton som är babyrosa och åkte hem. Och drack mer blomvatten.