Jag älskar att jag kan vara mer kryptisk än en Da Vinci-kod, men att Tessan alltid förstår ändå 
. Fantastiskt. Och jag saknar henne.
Vi var på Avatar i går. Helt okej, även om jag har svårt att hajja hypen kring den. Och i dag var vi i Karlstad och fikade. Strosade lite och mös i kylan.
Strötittar lite på Johan Falk. Bara för att jag ska gifta mig med Joel Kinnaman. Men i övrigt, vilken jävla skit.
Jag vaknade för en timma sen, men ligger och drar mig sådär mysigt i sängen. Känner inga måsten just nu, och det känns bra. Lyssnar på Oasis och Lars Winnerbäck. Skrattar åt saker på Facebook, förfäras över ändrade statusar på Facebook. Inser att mycket av mitt levda liv är Facebook. Gud. Det är sorgligt.
I går åt vi vindruvor och morötter och nötter och tittade på Let’s Dance och Napoleon Dynamite. Det var lugnt och jag är inne på helg tre då jag inte krökar. Det känns bra, när festandet blir till slentrian så känns det ganska meningslöst. I kväll ska vi (vet inte riktigt vilka vi är än) på bio och se Avatar. Ser fram emot det, jag vill också bli blown away av effekterna och allt.
Det här är en sådan morgon då jag känner att i dag kan jag göra vad fan jag vill och det tänker jag nog också göra. Känner jag för att inte gå upp förens i kväll, då tänker jag inte göra det.
Fast nu ska jag duscha, så där bryter vi den teorin.
Jag var hos frisören i dag och resultatet… Ja. Vad kan jag säga. Med sex centimeters utväxt blev det ändå ganska annorlunda, och jag hade tydligen tre färger i håret, så frisörskan försökte jämna till det. Och det blev ljust. Väldigt ljust. Och jag är väldigt lite ljus. Faktum är, att jag är så mörkhårig man kan bli utan att det är svart. Jag är kind of gulhårig. Och jag kan inte göra så mycket åt det, eftersom mitt hår har fått utstå ganska mycket prövningar på senaste.
Så. Cecilia Yellowhead får gå med mössa tills jag har vant mig. NU SKA JAG TRÄNA!!
Nyss hemkommen. Jag, Lisa och Per har ägnat dagen åt att fota dagisbarn till vårt fotoreportage. Så himla söta ungar, och fina bilder blev det också. Per ägnade mestadelen av tiden åt att baka ispizza med kidsen som nog blev glada över det nya sällskapet som kommit på besök.
Träning om en kvart. Jag har inte tinat upp än, men försöker under mitt rosa stjärntäcke. Kallare än Sibirien här. Lovar.
Ännu en tränings – och Ally McBealkväll har flutit förbi. Andreas har upptäckt att ett avsnitt Ally om dagen är bra för kvinnotänket och följer det gärna med oss. Medan vi väntade på att han skulle äta klart sin second dinner så hade vi flickor ett deep talk som lättade mitt hjärta, samtidigt som det gav mig andra saker att sysselsätta min hjärna med.
Fick även goda nyheter från Christoffer också, och det var verkligen på tiden. Allt löser sig med tiden.
I morgon ska jag, Lisa och Per till ett dagis och fota. Jag är delad där. När jag ser småknoddar blir jag verkligen till mig, jag vill ha en bebis, jag vill ha en familj! Egentligen vill jag inte det nu, jag är fortfarande för ung&dum, men ändå. Jag vill också känna den där mäktiga kärleken till ett barn. Andra delen av mig vet att jag är dålig med barn, och att jag bara klarade av tre månader på dagis innan jag kände att jag ville korsfästas och det förtydligar verkligen faktan: CECILIA SKA NOG INTE HA EN BEBIS JUST NU.
Therese Cecilia
Älskar dig.
Det var försommar när vi alltid satt i din bil. Och de alltid spelade Runaway med Darin på radio. Jag hörde den aldrig utanför din bil, och därför kommer den mallade töntpoppiga låten alltid att få representera dig. Jag tänker inte ofta på dig, det gör jag inte. I bland händer saker. Jag hör låten, eller som i dag. Jag ser ett Ally McBealavsnitt som är vår försommar.
Ett språk som var vårt, ett par Spotifylogotypögon som var dina, en inre eufori, ett hopp som bara var mitt. En delad försommar som trängdes in på två säten i en bil med Darin på radion.
Du är den personen i min telefonbok som jag inte vill radera, men som jag vet att jag aldrig kommer ringa, som aldrig kommer ringa. Jag har Runaway som ringsignal i fall att du någon gång skulle ringa, så att jag aldrig behöver känna besvikelse när jag ser att det inte är du.
Det är en töntig, dålig jävla låt, men jag tycker om tanken på att vi har något bestående.
Vår låt.
DAGEN I DAG
Morotssoppa till middag. Basketmåndag. Gjorde två mål och blev glad, men det la sig snabbt. Ont som fan i benen för att jag sprang utan skor. Mardrömmar under eftermiddagspowernap. Haitikatastrofjämförande och insamling. Ljudjusteringar. Födelsedagsprat och snällhetsförnekelse.
Trots morotssoppan så var det en klockren Molkomdag och jag trivs. I morgon åker Tessan till Australien och jag kommer sakna henne ännu mer.
Trokit tycker jag.
Denna träningsvärk jag känner är ofattbar. Det är verkligen inte kul, hela min kropp bara TOKvärker!
Jag och Lisen ska snart knata över till Zaza för filmtittande och middagsätande. Den här helgen har varit ofattbart lugn, och det känns skönt att vakna hel och ren. Vi var på en irlänsk pub i går i väntan på bussen. Sjukt skönt ställe, dit måste vi gå oftare 
Nu ska jag duscha så in i helvetes varmt.
För första gången i mitt Molkomliv äter jag frukost på rummet. I vanliga fall brukar jag alltid sitta i vardagsrummet och kolla på dåliga repriser. Oftast utan att äta frukost. Haha. Jag är dålig på frukost när ingen serverar den åt mig.
Hursomhelst så vaknade jag denna lördagsmorgon utan att vara bakis, men istället med en sjuk träningsvärk i hela kroppen. Allt gör ont.
I dag åker vi till Kristinehamn. Det kommer bli gött.