pocket full of sunshine

Den här kvällen gick undan må jag säga. Förutom de 45 minutrarna jag tillbringade i telefonkö. Mormor var på glatt humör och babblade på om allt mellan himmel och jord. Familjen Rådén åt grekiska biffar med rotfrukter och tittade på en halv miljon bilder från Nya Zeeland. Vid varje bild sa mormor ”Michéle, ärr de därr dy?” Hon sa det till och med när det var bilder på pappa. Till slut blev pappa så irriterad över att mormor återigen trodde att han var hennes dotter så han färnärmat sa ”Jag är den av oss två som inte har hår, Michéle är den andra!” Tror visst mormors syn har blivit lite sämre. Men hon är så söt. Hon påminner mig också gärna om mitt singelliv och beklagar sig över att hon aldrig kommer få uppleva mitt bröllop. No pressure Cecilia.

Älskade mormor <3

Nu får det faaaan vara nog! Inte nog med att jag och Lisen satt fast sex timmar i fredags på deras jävla skräp till tåg, nu har de tekniska problem på hemsidan också, så nu måste jag sitta i telefonkö för att kunna komma hem i morgon! Och det första SJ-tanten säger är ”Din kö-tid är uppskattad till…. MER. än. tjugo. minuter.” Gå och dö säger jag bara. Sekunden innan ringde Lisa och sa att hon stått still i en timma på Centralen. I bakgrunden hörde man en gubbe som skrek ”HUR FAAAAAAN ÄR DET TÄNKT ATT JAG SKA KOMMA HEM!?” hahaha.

Just nu är jag glad att jag inte jobbar på SJ:s kundtjänst. Och fan ta SJ om jag inte kommer hem i morgon! Då lackar jag verkligen. Jag ska HEM.

Ska luncha med Natha i dag. Det var så längesen jag verkligen fick sitta och prata med henne, så det ska bli riktigt gött. Och i morgon ska jag träffa han frilansjournalisten som jag ska intervjua. I går när jag skulle sova tänkte jag länge på det där med att nerverna. Jag lovade mig själv att jag ska sluta förstora upp saker som den här, sluta bli så nervös, sluta vara så självkritisk. Herregud. Mycket ska man tänka på.

I kväll kommer mormor. Underbart.

Vägarna är hala och jag är dödstrött. Håller ögonen på vägen, på rödljus som har en förmåga att blinka om till gult, till grönt varje gång jag närmar mig. Behöver aldrig stanna. Få bilar på vägarna, massor med människor på busshållplatser. De fryser förmodligen. Elva minus. Om någon skulle lifta, som vi gör i Värmland, skulle jag stanna. Men nu stannar jag inte. Jag höjer volymen. Det är Love hurts på radion och jag sjunger med i huvudet.

Förbi Drottningholm, förbi Stockholms farligaste rondell, jävla Brommaplan. Förbi alla hyresrätter, förbi alla bostadsrätter, förbi övergångsställen. 70, rondell, 70, rondell, 70, rondell.

Svänger in på min gata. Parkerar utanför huset. Sitter kvar i bilen ett tag. Stänger av bilen. Lutar pannan mot ratten. Blundar. Motorn tickar. Tänker på Donnie Darko. Tänker på skolarbeten. Tänker på sista avsnittet i That 70′s show. Tänker på nyår. Tänker på somrar.

Men det är som att ha på två kanaler samtidigt, för det andra ligger hela tiden under och vill komma till ytan. Vad jag än tänker på, så finns det där. Som att någon står brevid mig och säger: Du kan inte komma undan det här.

I morgon är en annan dag.