The way you make me feel inside, butterflies, goosebumps, euphoria, putting my emotions to work
Det var försommar när vi alltid satt i din bil. Och de alltid spelade Runaway med Darin på radio. Jag hörde den aldrig utanför din bil, och därför kommer den mallade töntpoppiga låten alltid att få representera dig. Jag tänker inte ofta på dig, det gör jag inte. I bland händer saker. Jag hör låten, eller som i dag. Jag ser ett Ally McBealavsnitt som är vår försommar.
Ett språk som var vårt, ett par Spotifylogotypögon som var dina, en inre eufori, ett hopp som bara var mitt. En delad försommar som trängdes in på två säten i en bil med Darin på radion.
Du är den personen i min telefonbok som jag inte vill radera, men som jag vet att jag aldrig kommer ringa, som aldrig kommer ringa. Jag har Runaway som ringsignal i fall att du någon gång skulle ringa, så att jag aldrig behöver känna besvikelse när jag ser att det inte är du.
Det är en töntig, dålig jävla låt, men jag tycker om tanken på att vi har något bestående.
Vår låt.