Det är inte förens nu som jag ser en lapp med pappahandstil på väggen brevid datorn med min Molkomadress på. Såg att jag fått mail från Bosse, men har inte orkat läsa än. På söndag går tåget tillbaka till Molkom. Till lilla rum 33 med mina julsaker kvar. Till gemensamma kylen där jag glömde risgrynsgröt i korv och glögg innan jag åkte. Det känns faktiskt konstigt. Jättekonstigt. Som att jag PRECIS har återställt mig, jag har varit i en Molkom/Stockholm jetlag och nu ska jag vrida om allt ett varv till. Påfrestande.
Dessutom har jag fortfarande bara två av fyra veckors praktik och det har ätit mig och äter mig fortfarande. Måste fixa en praktikplats. Hur kan det vara så jävla svårt?
Åt tapas med Malin i dag och drack drinkar. Mina föräldrar pratar jämt, och en gång frågade jag hur de kan ha så mycket att prata om, när de har levt ihop i tusentals år. Fattade det i dag. Det är helt sjukt hur mycket jag och Malin bara kan sitta och prata. Samtalsämnena tar aldrig slut. Otroligt. Och underbart. Jag älskar henne för det.
I morgon är sista arbetsdagen och mitt i allt kaos så finns ändå en hemmakänsla. Inte i själva arbetet, eftersom systemen är nya och jag inte hajjar nånting, men det andra. Morgonmöten och konstigt kaffe och hissar som stannar och headset som färgar av sig och skrivare som inte funkar.
Det är bara en arbetsplats som alla andra, men det finns mycket där som alltid kommer följa med mig. Och det är bra.
