Min ungdoms glada jack-dagar
torsdag, december 3rd, 2009- Cicci 16, och sedär! Röda wctn åker på igen. Lättar ju upp tråkiga vardagskvällar
- Cicci 15 år. Röd wct funkar alltid på julafton tänker jag.
Jag älskar när man får julstämning. När jag kom hem från skolan började jag genast städa och julpynta till julmusik. Mindes förra året då Hannes sa att han kom i mood genom att lyssna på Hansons julalbum och pynta sin fikus med julgranskulor och glitter. Jag körde en Hannes och hängde kulor i mitt lila IKEA-gräs och körde Ronan Keatings julalbum haha.
Nu saknas bara lite glitter och en mistel så man får pussas :*
Sitter i klassrummet och försöker få ihop allting. Det är fint väder ute och jag vill helst bara gå ut och gå på frostigt gräs så det knarrar och lämnar trettioåttor efter sig. Tror kanske jag fått napp på en praktik i Stockholm. Jag hoppas så innerligt, för jag är ganska körd snart om jag inte fixar det. Det snackas och ryktas lite löst om en till termin här, så jag istället slutar om ett år. Jag hoppas så innerligt på det att jag kan gå genom ”eld och berg” som jag sa tidigare idag till Per, för att få det att gå igenom.
Ikväll ska vi se Australia i samlingssalen, så mysigt!
Jag saknar vårt bollande med snusdosor mellan borden som stod helt perfekt i linje med varandra. Frenetiskt mejlade istället för hard work work, luncherna där du hyllade Högdalen, festandet med din kir som var för söt till och med för mig. Ett försök att hitta dig på Peace & Love och du med en halvtaskig mobil och ett heltaskigt sinne för ordning. Bussresan som var outhärdlig, ditt eviga pratande, ditt vattenkastande, ditt ”HOOOLD YOUR HORSES NU MAN!” när folk trängde sig före till bagageutrymmet. Vårt läkemedelsprat, dina framtidsvisioner, mitt tjat, mitt eviga tjat som ledde till nickname: mamma. Och, ditt plötsliga försvinnande, din absoluta dumhet kombinerat med ditt otroliga civilkurage, du har mer ryggrad än de flesta.
Ingen jag känner är så galen som du är, och det är få som har gjort ett så starkt intryck på mig under en så kort tid. Jag saknar det där. Det där explosiva, impulsiva.
Jag saknar dig.
Suttit på Zazas rum och pratat om allt som händer i våra liv, och som vanligt så är det ingen brist på samtalsämnen. Jag tar tillbaka det jag sa om det enkla livet i Molkom.
Jag har en otrolig huvudvärk av den bultande arten som sticker som nålar i tinningarna. Det ilar nästan, och det var samma sak igår. Jag tror jag tänker för mycket.