pocket full of sunshine

Jag har inte börjat packa än, men ska väl snart. Lyssnar på Bo Kaspers Orkester och förundras över hur bra de är. Jag har aldrig gillat dom. Här hemma varvas kaoset med tacos och gömställeletanden. Mitt rum upptäcktes för längesen, i duschen får man vara i fred. I kväll spelar Herr Bertrand och jag vill gå, men jag tror inte det blir så. För mycket att göra. Köpte en plattång i dag. Äntligen.

Under tiden jag gjorde guacemole så släppte jag ut en bit av mitt hjärta för syster. Hela jag är klyschan ”det är inte du, det är jag” men en klyscha är väl en klyscha för att det är sanningen i sin enkelhet? Det är ju så.

Jag vill inte långt härifrån för att det är fel på er, utan för att det är fel på mig.

I morgon ska jag till Irland och fira nyår. Jag ska lämna mina problem hemma, när jag kommer hem ska jag skruva isär dom och sätta ihop dom rätt igen.

Julen avklarad. Har ätit som ett djur och hållt kontakten med omvärlden utanför Ringblommevägen via sms. I går gick jag, Tessan och Jens ut och tog en öl. Det var väldigt mysigt, och trots Jens nyfyllda arton år så är han ändå en av de killar jag känner som är mest mogen och mest förstående.

Snart vankas Irland och jag är verkligen på shoppinghumör. Helvete vad jag ska shoppa.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på dagarna efter Molkom. Där i juni, när jag är klar och i princip kan få jobb på en tidning om jag bra kontakter. Jag vet vilka personer jag alltid vill ska finnas kring mig, jag vet mina mål och hur jag ska ta mig dit, men jag vet inte var och när. Jag är klar med Stockholm, och jag kommer bli klar med Molkom. Jag kommer vara 22 när jag är klar. Livet stressar mig, jag försöker tänka ”Carpe diem” men det funkar inte.

Jag vill ha en klar plan och jag är verkligen i desperat behov av den NU.