pocket full of sunshine

Enligt Johans dator så har nu två minuter av julafton gått. Jag har tittat på Love actually och gjort mina naglar julfina. Jag grät inte den här gången. Till filmen. Förra julen satt jag hos Malin och tittade på den. Malin hade migrän och jag insåg att jag älskade glögg. Den kvällen gick vi till Laroy och Spybar tillsammans med en miljard andra statuskåta tjugonåntingare som dragit på sig finskjortan. Jag köpte ett glas chardonnay för 90 spänn som smakade skit, jag dansade till Paper planes tre gånger, för DJn sög. Åh gud så jag hatar allt det där. Att man så tydligt måste markera revir, pissa folk i ansiktet, skrikandes: DET HÄR ÄR JAG. Jag dömer inte de som går på stureplan, det är inte det.

Jag är bara så trött på fejken rent allmänt. Att folk inte är sig själva. Att politiker aldrig kan dra ett sexskämt, att busschaufförerna i Molkom inte bara kan säga JA, JAG HATAR MITT LIV, OCH DÄRFÖR ÄR JAG ALLTID OTREVLIG, att jag ständigt tänker ”varför sminkade jag mig inte i dag?” när jag går utanför dörren.

Det här kan ha blivit historiens ojuligaste inlägg, och jag skäms lika mycket för det som för de skitdåliga julklapparna jag har skramlat ihop till de jag älskar mest på hela jorden.

Förlåt för att jag är en grinch. Jag är bara inte på humör för det här. Inte i år.

Sovgott.