pocket full of sunshine

I går kan man kanske säga att vi hade julavslutning. Världsbäst julshow med folk som gjorde mig stolt och tindrande lycklig. Finaste Freddy hade köpt julklappar. Fick en jättesöt tyg-cocker spaniel som Per döpte till Per. Och filmen ghost som jag en gång nämnde till Freddy att jag ville se. Alla blev så överväldigade av Freddys stora hjärta att hela festen blev till ett gråtkalas och GUD vet hur många kindpussar jag delade ut och hur många gånger jag sa ”jag älskar dig!” Det var fint. Episkt. Magiskt. Jag älskade det.

Vi dansade och drack och sjöng och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men vi vinglade ju såklart hemåt (förutom Per som bokstavligt talat kröp) och jag däckade i min klänning med smink och hela hallået på.

Sen vaknar jag av att min julstjärna inte är släkt. Irriterad över detta faktum masar jag mig upp för att släcka. Så ringer någon på dörren och jag där står helt plötsligt Lisa. Jag mumlar något och Lisa löses upp i molekyler av alkoholångorna som strömmar ut från min kropp. Sen är det ganska oklart. Men Lisa får mig på något sätt att förstå att det är inte längre mitt i natten. Vi ska till skolan om en timme. Det var hemskt att tvingas inse att jag inte får sova vidare utan faktiskt måste göra mig redo för skola.

Efter skolan skjutsade Lisas jättesöta mamma mig, Lisa och Alex till Uppsala, via Örebro där Alex bor. Och nu är jag hemma. Och det är jättejobbigt. Det är jättetråkigt. Jag längtar hem. Mycket. Det gör ont, så mycket längtar jag hem. Inget fel på att vara här, inte alls. Jag börjar bara tycka om Värmland med än Stockholm. Bara den insikten är jobbig nog.

Öppnade min julklapp från Alex när jag kom hem. Och det sved i halsen på mig. Finaste Alex.

Gud så jag saknar er alla.