Visdomsord en söndag.
En gång när jag var heartbroken och satt och pratade med en person som kändes som en andra mamma för mig, så frågade hon mig hur det kom sig att jag helt plötsligt ägnade alla mina tankar, alla mina handlingar och all min ork till en person som inte gav mig det tillbaka? Var någonstans kunde jag tycka att det var värt det när jag aldrig skulle få honom? Hårda ord, men sant.
Jag visste inte då, och jag vet fortfarande inte. Kärlek är så idiotiskt på det viset. Man kan bli riktigt puckad. När jag tänker på det så tackar jag mig själv för att jag inte är olyckligt kär just nu. Jag kan gärna få bli lycklig kär, med en kille som är som Andy Garcia i When a man loves a women 