pocket full of sunshine

Sommaren mellan nian och gymnasiet började jag och syrran lyssna på Svensk Pop. Ett jävla töntband egentligen, men det hindrade inte oss från att sitta i parker och dricka Gredos och kissa bakom deras van. Jag hade en röd t-shirt med deras namn på. En gång var jag och Carro på en akustisk rockfestival där dom skulle spela. Det var roligt bara att vara full, för det hade ju bara hänt mig ett väldigt litet antal gånger innan.

När dom spelade började det regna, och dom bad den lilla publiken komma upp på scenen istället. Så det gjorde vi. Så började vi prata med en kille som hette John som var sjukt tråkig.

Sen när vi skulle hem så hamnade vi mitt i midnattsloppet. Det var helt sjukt. Vi sprang och helt plötsligt sprang en jävla massa andra människor också. Det var konstigt.

Det är ett av mina favoritminnen tror jag.

”Du skriver för byråkratiskt” kritiserar min lärare och fortsätter ”vår uppgift är att alla människor ska förstå, och alla förstår inte det här”. Så himla dumt. Jag letar efter den knivigaste synonymen jag kan hitta, för så var det i skolan. Ju svårare ord, desto finare text, desto högre betyg. Och nu ska allt vara enkelt och pang på. Inget onödigt tjaffs.

Klart det är så. Jag skriver inte artiklar för Horace Engdal liksom. Varför ska jag alltid göra det så svårt för mig? Skriv bara en enkel jävla artikel någon gång Cecilia, gör det bara.