Jag, Lisa och Fredrik struntade i Australia som visades i samlingssalen och tittade på Lost in translation istället. Jag avgudar Bill Murray efter Broken Flowers, och Scarlett har jag nog bara alltid älskat. Allt hon gör är så självklart.
Hursomhelst så såg jag den första gången när jag dejtade en kille. Det varade väl en halv sommar eller så, och precis innan det nästan blev sådär på riktigt så tog det tvärstopp. Såhär i efterhand så förstår jag ju att det hade aldrig funkat ändå, men då kunde jag verkligen inte se det. Jag var arton tror jag, och fruktansvärt naiv. Minns till och med att en kompis sa till mig att det var otroligt hur jag inte kunde se att vi var för olika, att han inte var den typ av kille jag borde ha. Som om jag lyssnade liksom… Och när jag såg filmen så kom saker tillbaka till mig. Jag minns saker vi pratade om under filmen, jag minns vad vi gjorde den dagen, jag minns vilken tröja jag lånade av honom när jag skulle åka hem.
Efter det tog slut var jag verkligen Elin i Fucking Åmål. Det var verkligen hundra procent ”JAG VILL KNARKAAAAAH!!!” av allting, jag var så fruktansvärt frustrerad, och inte blev det bättre av det eviga ”vad var det jag sa” från de vänner som tyckt att allt var ett misstag från dag ett.
Fast det var det ju inte. Jag ångrar inga som helst relationer som jag har byggt upp, för hur de än slutar, så ger de så mycket. På gott och ont. Jag tror jag växte väldigt mycket den sommaren. Jag insåg väl kanske att alla kärlekshistorier INTE är Ronja&Birk, Romeo&Julia, mamma&pappa liksom.
Det var nyttigt, men visst fan gjorde det ont på vägen dit.
