Handledsvärk.
torsdag, november 26th, 2009Jag har bokat biljett nu. Hem till Stockholm. Och träffa Minigos
Jag har bokat biljett nu. Hem till Stockholm. Och träffa Minigos
07:30 Cecilia hasar sig upp.
08:00 Cecilia äter frukost och planerar dagen med min kompanjon, partner, kameraman, skribent, vän och klasskamrat Alex.
08:15 Cecilia blir utelåst och får tigga om att bli insläppt av en nyckelbärande granne.
08:50 Cecilia tar sig en powernap på bussen
10: 00 Redaktionsmöte. Alex presenterar vår idé och jag nickar i samförstånd. Tycker att deadline halv sex är två evigheter bort.
11:00 Vårt första intervjuvoffer vill inte bli intervjuad.
11:15 Cecilia & Alex ringer runt för att hitta en grisbonde.
11:30 Lyckas med ovanstående.
11:31 Inser att vi måste ha bil för att ta oss dit.
12:15 Fixar bil.
13:00 Har fixat bil och lunch. Hetsäter kycklinglasagne i bilen samtidigt som jag pratar med en informationschef. Cecilia känner sig munter.
13:30 Framme i Molkom. Övningskör på parkeringen. Inser att jag inte har kört på månader och säger det till en livrädd Alex.
13:40 Påbörjar färden till Väse i jakt på grisbönder.
14:00 Är muntra.
14:45 Är fortfarande muntra, ojar lite över hur klurigt det var att hitta.
15:15 Cecilia börjar bli omunter. Alex är munter.
15: 45: Cecilia säger med tre minuters mellanrum ”VART FAN ÄR VI!?” alternativt ”VAFAN SKA VI GÖRA?!” alternativt ”HUR FAN SKA BENSINEN RÄCKA!?”
16:00 Hittar en grisbonde. Eller. Hittar bondgården och frun men inte bonden. Cecilia krackelerar, bryts ner i molekyler och får panikångestanfall. Alex är fortfarande munter.
16:30 Grisbonde anländer. Cecilia är stressad men döljer det väl. Alex är munter och småpratar om väder och julen.
17:00 Klar hos grisbonde. Jag rejsar så gott jag kan med helljus och en munter Alex gnolar fram lite artiklar på kladdpapper.
17:15 Alex medger att vi har lite tajt om tid
17:25 Cecilia parkerar en meter utanför dörren och börjar hetsskriva.
17:30 Deadline för alla förutom Cecilia & Alex som fått dispans. Cecilia pustar ut. Alex är munter.
18:00 Cecilia klarar inte mer och fnissar åt allt och alla. Äter massa godis som visade sig vara godis gjort av gris. Känner fatalt misslyckande.
19:00 Cecilia ger upp. Äter lite mer grisgodis.
20:00 Cecilia ger officiellt upp och går och spelar Monopol.
23:26 Cecilia återvänder till brottsplatsen och äter upp resterna av grisgodiset. Är tokigt trött. Går och lägger sig.
I hela mitt liv har jag gått igenom olika faser av rädsla. Det är så märkligt att vissa stannar kvar och andra bara försvinner. Att vissa saker är självklara, och andra kan jag bara inte förstå hur det kommer sig.
Jag minns smällen när raketen åkte in i husväggen en meter ovanför mitt huvud, men det är också det enda jag minns, dånet och gnistrorna, för jag var bara fyra år. Men det sitter kvar, jag var enda ungen som inte gillade ballonger, och det är nu de senaste två-tre åren som jag kan tända tändare. Jag avskyr smällar. Jag satt inomhus jag vet inte hur många nyårsaftnar när jag var liten. Jag avskyr eld. Min absolut största skräck är att brinna upp, jag kan få riktig ångest när jag läser om folk som brunnit inne.
Jag minns min totala skräck för mördare och för Eddie. Elaka monstret Eddie, ni vet Iron Maidens maskot, som min bror hade på en affisch i sitt rum. Livrädd var jag, att han skulle komma ut ur affischen och döda mig.
Jag minns min hastiga spindelfobi jag hade när jag var tolv-tretton. Den försvann lika fort som den kom, men helvete vad jag grät när min brorsa jagade mig med en liten spindel.
Jag minns min ännu plötsligare mörkerrädsla när jag var femton-sexton. Helt plötsligt, från ingenstans kunde jag inte längre vistas i mörka utrymmen, jag sov med lampan tänd och tvingade alltid andra att gå före och tända lampan. Jag har ett ganska vagt minne av att jag är ensam hemma en kväll och det brakar till på baksidan, som att någon välter något. Jag minns att jag omöjligt kan övertyga mig själv om att det var en katt och går och hämtar en gigantisk kökskniv, JA, Cecilia femton år, hämtar en kökskniv för att kunna ha ihjäl eventuella inbrottstjuvar. Och så hör jag hur någon trycker ner handtaget på vår dörr och försöker försiktigt öppna. Det är låst, och jag och macheten springer till fönstret och så står ingen där. Jag kommer inte ihåg när det här var, men jag var så IN I HELVETE RÄDD, och det kan ha varit efter det jag blev så satans mörkrädd. Jag vet inte. Men det gick över.
Jag minns också min mildare form av torgskräck vid mellan sjutton och nitton, efter att jag var på en kentkonsert och fick fullkomlig panik. Jag stod långt fram och det var så helvetes mycket jävla folk som hoppade och jag flög som en liten vante. Jag hade gjort det där flera gånger förut, men något slog slint och jag drabbades av panik och tänkte bara ”ut ut ut ut”, men jag kom inte ut, en sträcka som tar tjugo sekunder att gå tog mig tio minuter. Sen kommer jag ut och det spöregnar och jag försöker lugna ner mig. MEN så tar konserten slut, och alla dom här människorna bara totalt kör över mig, min mobil funkar inte, mitt sällskap är borta, jag är dyngsur och ja. Det blev något slags minitrauma. Men det är också helt borta.
Är det inte så jävla konstigt? Jag blir nästan orolig att jag någon gång i livet kommer hamna i en sånhär fas och blir helt styrd av det. Hur kan jag påverkas så mycket av saker som händer mig så sent i livet? Tänk om jag är med i en bilolycka och aldrig mer kan sitta i en bil, tänk om jag ramlar i vattnet och aldrig mer kan bada, tänk om jag är på fel plats vid fel tillfället, tänk om tänk om tänk om tänk om.
Man kan inte tänka så, det är idioti att vara rädd för rädslan, jag vet. Sen kan jag säga att jag har aldrig haft sån stark rädsla att det påverkat mitt liv på det sättet. Småjobbigt ibland, inte mer. Tänk då de människor som exempelvis lider av sån stark torgskräck att de aldrig går ut, eller de som svimmar av att se blod. Fyfan vad jobbigt, jag lider med dom.
Jag har aldrig reflekterat över det här förut. Jag kom på det idag när jag satt i Zazas säng och tände ljus, med en tändare som man måste scrolla, ni vet? Jag hatar sånna, det känns som att man ska bränna sig då. I alla fall. Då kom jag på det, mitt i mitt ljuständande, att jag inte ens tänkte ”fan jag kommer bränna mig” som jag alltid gör.
Ännu ett steg i rätt riktning mot Cecilias orädda liv.
Gonatt.
Den här bilden sammanfattar hela min dag. Kämpade för att hålla mig vaken på historiens längsta föreläsning. Snodde bilden från LISA som äntligen startat en blogg som hon faktiskt skriver på, veckorna.blogg.se
Det första som händer efter fiskbullemiddagen är att vi ser ett inslag om grisar som äter döda grisar. Jag och Alex ska skriva om det imorgon, och det är så jävla vidrigt. Jag älskar grisar, de är så söta! Så nu har jag bestämt mig, aldrig mer gris. Sen ska jag köpa en minigris en dag.
And we shall call him Miniknorr <3
Favoritlåt just nu är helt klart Winter Song med Ronan Keating. Ni måste lyssna på den, så sjukt fin
Jag längtar till Stockholm nu, CECILIA KOMMER HEM!
Försöker komma fram till Swedbank. Bröt av mitt kort igår i bio-kön. Gick i typ fem delar, känns gött att inte ha något kort såhär innan jul.
Vaccinerade mig idag och FAN I HELVETE jag har sjuk smärta i armen. Men gött att ha det gjort iaf. Är så sinnessjukt jävla trött. Blev inte mycket sömn inatt, inte mycket alls. Mår fortfarande illa. Mitt immunförsvar har verkligen kollapsat. Vet inte vad det kan vara, men jag är hängig HELA tiden känns det som. Måste ha brist på något, trots att jag duktigt tar mina vitamintabletter. Suck.
Såg New Moon i Karlstad idag. Tyckte den var skitbra, bättre än ettan! Och jag är ju uppenbarligen inte den enda som blir så fruktansvärt kär i Edward när jag ser den… Han känns inte verklig, han är så övertygande i filmerna, och hans utseende… Nä, han känns inte som en verklig människa med behov och dålig morgonandedräkt och torra skämt som inte går hem. MEN innan jag såg filmen tyckte jag han såg förjävlig ut. Typ lite, men HERREGUD, whats the fucking fuzz about? Men vad kan jag säga, det är fina historier de där Twilightarna.
Jag borde egentligen sova, men jag mår så in i helvete illa, så jag vill helst inte blunda och ligga tyst. Ska sysselsätta mig in i det längsta så jag inte behöver tänka på det.
Känner mig konstig i övrigt också. Måste vara mörkret. Pratade med mormor idag. Fick sån sjuk hemlängtan då. Jag älskar att vara här, och jag älskar de jag är med, det är inte så. Jag behöver bara komma härifrån en liten, liten stund. Träffa Tessan, Malin, Sebbe och alla, jag vill träffa ALLA. Men det kommer jag inte hinna.
Ska ha en alkoholfri helg i Stockholm i alla fall. Hade en alkoholfri helg förra helgen också, och det känns sundare att hitta andra sätt att umgås, för jag vill inte bli vännen som man bara festar med. Jag har tröttnat lite på det faktiskt. Festandet. Det är skitkul, jag älskar att festa och jag har aldrig varit den som bangat på fest, men fan… Krogen är inte SÅ jävla rolig. Hemmafest i så fall. Nu skriver jag bara en massa skit igen för att jag inte vill sova. Suck.
Ska ge det ett försök i alla fall. Sovgott.
Såg ni att de filmade i K5 i Idol? Idolerna var där och signerade skivor, och det var STÖÖÖRT mycket folk. Men jag såg på en gång att de var i K5 och blev jätteglad och fick lite hemlängtan.
Och så satt jag där och tänkte att jaaa, det är ju ett sånt bra och fint köpcentrum, men JAG ÄR SÅ FULL AV SKIT, för jag tycker inte ens om fucking K5, jag var så jävla irriterad när Vällingby blev klart efter att ha varit en byggarbetsplats i fem år, och möts av DET DÄR.
K5 har Gina Tricot, ett stort Gina Tricot. Och de har ett malplacerat Topshop. Och det vanliga, ni vet MQ och sånt. Sen har de ett jävligt högt tak, och lite andra affärer som jag får krupp av att se på. Varje gång jag åker till Vällingby så går jag in dit, och så blir jag på dåligt humör för att det är så tråkigt där inne, och så går jag till Gina Tricot, och så går jag ut. K5 är en gigantiskt kub som ligger jävligt knasigt placerat i den ände av Vällingby centrum dit man ABSOLUT inte gick till förut, så visst fan vidgar man sina vyer.
Jag vet inte varför jag ägnar ett helt inlägg åt ett centrum haha. Mest för att jag har en sån hatkärlek till hela Vällingby. Jag älskar Vällingby, och jag är så trött på Vällingby att jag kan spy.
Hursomhelst kommer jag hem nästa helg, och då kommer jag gå av tunnelbanan och tänka ”ååh, älskade Vällingby”. Det vet jag ju.
klockan är fyra och jag är för trött för att sova tror jag. sitter som en grottbjörn över datorn och fnular över om jag ska till stuckhulm nästa helg. det talar för att jag åker hem. så jag gör nog det.
zaza har ett jävligt störande u-språk som hon har smittat mig med. ”JAG ÄLSKAR U:N!” haha. vi har haft roligt ikväll. dansat till i gotta feeling och legat i bakluckor.
måste fan sova nu, på riktigt. har vänt dygnet helt åt helvete.
En kul sak jag kom på. Igår kastade jag in min mobil i mitt rum, varpå den flyger iväg åt fyra olika håll. Efter jag plåstrat om den och den funkar tänker jag inte mer på det.
Så vaknar jag klockan tio imorse och tänker ”fan vad gött!” och vi går till pizzan och snackar skit. Sen blir folk lite stressade och jag ska chilla ner alla med att säga ”klockan är bara tjugo över ett!”
Men nej, för min klockan har ställt om sig själv, och klockan är INTE tjugo över ett, och jag vaknade INTE tio, utan jag vaknar är klockan nästan TVÅ och när jag får reda på att jag blivit snuvad på flera timmar är klockan närmare FYRA!!! Det var ett hemskt uppvaknande, men bitarna föll på plats när jag såg att enligt min mobil är det idag första januari 2000, men det kändes förjävligt att så många timmar att mitt liv bara försvann.
Klockan är halv åtta nu, känns som att hon är typ fem-sex