This is my time, this is my day and I created my own, on my own
Jag känner mig konstig. Lite ofokuserad. Lite svårt att få ihop det senaste dygnet. Det känns som att jag är på standby. Känner att jag ska vara alla till lags som vanligt, en press som får mig känslomässigt avdomnad då och då. Någon sa till mig, jag minns inte vem eller i vilket sammanhang, att ”folk kommer inte sluta umgås med dig, eller hata dig bara för att du säger nej en gång” och det är väl sant.
Det handlar väl inte riktigt om det heller, jag vill träffa folk, jag vill umgås. Men om jag skulle få låta autopiloten gå skulle jag nog ta en fotölj, ställa den vid ett fönster och sätta ”Possibility” med Lykke Li på repeat.
Imorgon åker jag till Molkom. Det blir bestämmande av resa, Dubai eller Bosnien. Basket och film och spel och internatfest och så. Lilla Molkomvardagen som känns så enkel och bekymmerslös. Drömlandet Molkom där inga draman drabbar mig.
Ett så enkelt liv att leva.